God jul å dedär...

Nu tar lollbloggen paus lite... mestadels i alla fall... inser att jag inte får nån ro att sitta med tankarna för tillfället och då spar jag. Igår var det fullt hus med alla ungar, fler middagar framför, självaste julaftonen och granen står redan grön och grann, barnbarnet har vaktats och brorsönerna fått sitt biobesök och så småningom hägrar Finnhamn i snö. God Jul där ute bland snövallarna. Idag vänder det. Bara så ni vet så glöm inte de vita vackra vinterpromenaderna./Loll *Bilden*Bondegatan i juli...

Mera om snön...

Flingorna bara faller, och stan bäddas in, vit och vacker. Bilarna hörs knappt där de slirar fram på tjocka snölager. Eva, fastighetsskötaren gick med snöslunga i morse på gården. En halvtimme senare var gångarna översnöade igen. Själv gick jag ut och försökte rädda vad som räddas kan. Borsta snön av parasollet som träget försöker skydda det lilla av sommarens rester som är husvilla nu när vi saknar förråd. Jag klär på mig thermobyxor, graningestövlar och dunjacka. Toppluva och tumvantar. Ger mig ut, fullständigt belåten, ser mina fellow citizens halka fram i tunna skinnskor, höga klackar, tunna rockar med blåfrusna fingrar och jag tänker: Man har väl bott i Norrbotten. Som tur är.

Det andra jag tänker under min vinterpromenad är: Jag skulle vilja se in i huvudet på de människor som talar om miljö/klimatmaffia, som fortfarande förespråkar sin valfrihet in i absurdum, som anser sig ha rätt att åka jeep, konsumera hejdlöst, vräka på med allt som går, för det är vars och ens beslut hur den vill leva. Jag vill förstå hur dom tänker. Jag kan bara komma fram till en sak: Antingen lever de bara precis här och nu och ger fullständigt fan i kommande släkten, eller så tror de att det ändå kommer gå åt helvete med jorden och hela mänskligheten så det spelar ingen roll. Jag vill verkligen förstå hur dom tänker. För dom måste väl ha tänkt tanken hela vägen och kommer fram till konsekvenserna av sin förespråkade valfrihet?

Det finns något så obehagligt om man börjar nysta i de där tankarna. Man kan ju berättiga vad som helst med att "om det ändå ska gå åt helvete" eller "det är mitt liv och den enda jag behöver bry mig om är mig själv". Om man ska knyta an till ängeln Gabriel i förra inlägget så skulle man kunna säga: Sorry Gabriel, we walk the devils way, the seven sins are here to stay, no more forgivness, is the latest prayer we pray. Och se där: de första raderna till en ny sång trillade ut./Loll

Bara för att jag slutat

lyssna på Ring P1 så hörde jag att en man ringde in och berättade att han fått nattligt besök av ängeln Gabriel. Ängeln stod framför mannen omgiven att allt sitt ljus och sade till mannen att han skulle ringa Ring P1 och berätta GUDS budskap. GUD ÄR FÖRBANNAD. Gud vill att hans tre anhängare, judar, kristna och islamiter ska revidera böckerna och skriva en ny EN GEMENSAM BOK! Uppdaterad och modern. Och sluta bråka. Det finns ju bara en gemensam GUD sa Gabriel. Och så sa han att GUD var förbannad över koldioxidutsläppen. GUD tyckte att det skulle införas en reglering, det skulle inte gå att köpa nåra utsläppsrätter hit och dit utan tillverkades produkten i Kina, ja då var det där man skulle räkna hur mycket koldioxid som släpptes ut. Och det skulle regleras HUR MYCKET KOLDIOXID som får släppas ut totalt. GUD ÄR FÖRBANNAD och det lackar mot jul. Och i Köpenhamn, ja där verkar det inte som Guds budskap gått fram. Där man t o m sorterar ut vilka som får närvara så att man håller koll på vilka åsikter som framförs och sprids. Jag tycker att Gud ska gå på klimatmötet i Köpenham, eller i alla fall ängeln Gabriel, om dom nu blir insläppta. /Loll

Stockholm en snövit decembermorgon...

Jag ville se det vackra, sneglade ut på Bondegatan där snön vilar tjock och vit på bilar och gata.

KUK, HITLER, SPERMA var budskapet som sneglade tillbaka på mig, ritat i snön på sidan av de tre bilarna på andra sidan gatan.

Jag gick ut, ett tjock lager is, kroppen spänd av rädslan för att falla vilket kan vara en katastrof för mig. Gick den genaste vägen ner mot vattnet, tänkte: Mera snö, mindre is.

Det ljusnade, den vita vackra snön, redan full av gula pisshål blickade upp på mig, tätt, tätt dessa gula fläckar i det vackra vita.

Borta vid Hammarbykajen låg vinden på, det blåste nålstick i ansiktet, som en vinterdag på självaste kalfjället.

Längst ner i backen vid Erstagatan gnällde 2:ans buss som en varg i fällan. Försök på försök att ta sig upp för backen, men nej. Den långa blå ormen släppte sin suck och vände om.

Inne hos Sophia smakade cappuchinon ljuvligt och jag luftade funderingarna på om jag ska vara kreativ i mera organiserad form nästa år. Kanske det./Loll

Såg en helt underbar föreställning igår...

SKAP - svenska kompositörer av populärmusik - där jag är medlem hade abonnerat Teater Brunnsgata 4 där Kristina lugn ger föreställningen Songs from the Swedish Badlands.

Hon har skrivit låtar som tonsatts och det hela utspelar sig på Bromma flygplats. Kristina själv är flygvärdinna och tre herrar framför låtarna, Lennart Jähkel, Hannu Kiviaho, Niko Röhlcke, den sistnämnde har komponerat.

Texterna är fantastiska - rör sig obehindrat mellan djupaste allvar och underbar humor, självironi - ja allt ryms på något sätt. Det pågår en liten dialog då och då mellan Kristina och Jähkel. Han framför sångerna med djup countrystämma.
Det är svårt att sätta fingret på varför det är så otroligt bra, men mycket ryms nog i det där att kunna framföra allt från kritik mot landet till djupaste mellanmänskliga frågor med sådan lätthet i uttrycket. Det känns så tillgängligt. Och musiken är ljuvlig.

Vi skrattar mycket i publiken och när Jähkel säger åt Kritstina att hon inte är nån riktig kvinna efter att hon gör ett raggningsförsök, och hennes blick slås ned och mungiporna, ja då får hon hela publikens stöd och medkännande.
Äh, gå och se föreställningen den som kan. Dom ska visst köra i vår också.
/Loll

Dikt för dagen

Var och lyssnade på min kompis Josefina när hon spelade på en liten bar runt hörnet igår. In genom dörren klev en man som såg ut som om han försökt hitta hem, men inte lyckats. Då dök det upp en rad i mitt huvud och det blev en liten dikt idag. Raden löd: Det är så många som försöker gå hem./Loll

Det är så många

Som försöker gå hem

Så många steg som tas

Mot hållet hem

Dörren slås upp

På vid gavel

Dörren blottar

Alla dina ansikten

Lampan är du

Den obäddade sängen

Är du

Tallriken med intorkad filmjölk

Är du

Jag lyfter luren

Slår mitt eget nummer

Det är upptaget.

Har jag äntligen

Kommit hem nu?

Det är så många

Som försöker gå hem

Det snöar så vackert...

Jag tog på mig skidbrallorna och gick runt ön. Lite vitt på marken, lite på kragen och på håret. Brallorna frasade skönt. Det snöar så vackert, ner i vattnet i viken, på gatorna och gräset och cykelbanorna, bilarna, människorna, husen. Det snöar också så vackert på mitt parasoll på uteplatsen, på grillen, på stolar, bord och växter. På mattan som står hoprullad. Alla dessa saker som jag helat tiden tänkt imorgon om. Imorgon ska jag gå och köpa svarta sopsäckar och klappa ihop allt och täcka med svart plast för vintern. Det finns inget tak över terrassen. Det fanns det över balkongen. Det var lite enklare. Och det fanns ett förråd i källaren som kunde härbärgera parasoll och matta och annat som mår bäst av vinterförvaring inomhus. Nu var det sopsäckarna jag hade tänkt. Hade tänkt. Detta evinnerliga hade tänkt. Och nu har det snöat vackert på hela rasket.
Nu återstår att vänta tills snön smält bort och det torkat upp och då slå till: snabbt som höken med sopsäckarna i högsta hugg. Om jag köper dom idag.... lägger dom strategiskt vid altandörren... om jag skriver en stor lapp på ytterdörren: Glöm inte att köpa svarta sopsäckar! Då kanske...

Förresten har jag nu försökt lyssna på Ring P1 i ett par veckor. I dag bestämde jag mig för att lägga ner det lyssnandet. Jag tar för illa vid mig av alla negativa energier som finns i programmet. Det tar över. För få ringer in och är positiva och konstruktiva. Med åldern blir det viktigare och viktigare att välja vad man tar in. Jag vet nu att man blir påverkad som fan av negativa saker såväl som positiva. Väljer man bort en del av det negativa så mår man faktiskt satans mycket bättre. Det är jobbigt nog med alla budskap som tvingar sig på en bara man går ut på gatan i form av reklam på varenda möjlig plats att annonsera på, budskap man inte alls vill ha men inte kan värja sig emot./Loll

Lucia

Sju år i rad var jag funktionär på Globen under Luciahelgen, eller den helg som var närmast Lucia. Det var något jag varje år såg fram emot. Visst var man helt slut efter men det var värt varje sekund. Alla barn och ungdomar från Adolf Fredrik och Kungsholmen samlades för genrep på lördagen, första föreställningen gavs på lördag eftermiddag. 1200 levande ljus skulle hållas under uppsikt, ansikten som började blekna, blickar som började flacka, ljuslågor för nära hårsvall, plötsligt föll någon. Man var där och fångade upp, helst mitt i fallet. Glömmer aldrig genrepet när femte klassens stjärngossar skulle klättra upp på en uppbyggd ställning och forma en stjärngossemössa. Plötsligt faller in i toppen och drar med sig flera andra ner. Han svimmade. Min dotter svimmade och föll handlöst när hon stod högt upp i trappan i det långa ledet av tärnor och stjärngossar - alla med levande ljus. Men det gick bra. Alla föräldrar som var där såg till att det gick bra. Under mina sju år så hände det ingen allvarlig incident. Alltid flera som svimmade. Alltid hot från niorna om något bus som vi skulle vara extra uppmärksamma på. Det kom aldrig. Aldrig något annat än det vi föräldrar i smyg hejade på. Nämligen när allihop gjorde vågen, kastade kransar och strutar högt upp i luften och jublade.
Det gillade vi. Och jag vet att det fanns lärare som trots att de la på en sträng min och sa motsatsen också gillade det i smyg. Precis som vi.

Nu är mina flickor stora. Inga fler Globen för mig. Dessutom var det inget alls förra året och i år bara föreställningar på söndan. Globen vill satsa på andra grejer. Men den som varit där, den som suttit mitt bland de där 1200 klara stämmorna i de allra vackraste arrangemang har med sig något att minnas.

Idag gick jag med min yngsta dotter till Skrapan. Hennes pojkvän gick Luciatåg där med sin kör från Södra Latin. Det var kanske femton stycken eller så, men jag njöt ändå av att höra de härliga Luciasångerna. Jag tröttnar aldrig./Loll

Och så lite opera...

Erstagatan är en bra gata. Den är kulturell gata och en mötesplats för människor. Först lilla fiket Spuntino där vi hållit våra litterära salonger. Om dagarna träffas kulturarbetare, arbetslösa, egenföretagare, föräldralediga, tar en fika och det pågår alltid ett samtal. Dagens tidning går runt och det finns alltid något intressant att belysa. Diskussionerna har varit och är många och långa. Verkligen inspirerande.

Sedan har vi El Mundo och Matkultur. Bar respektive krog med samma ägare, vägg i vägg med varandra. Alla dessa tre ställen är vad man beskriver hål i väggen.

På El Mundo bjuds det underhållning av alla slag. Stå up på måndagarna (inte min melodi men många andras) Livemusik på tisdagarna, latin på torsdagarna, annat stuk på musiken övriga dagar, fredagsmys på fredagarna och i går - ja då fick man höra operaörhängen. Jag blev helt indragen, kvinnan, vars namn jag inte minns, sjöng arior ur kända operor, både tenor, sopran och baryton stämmor till ett utmärkt ackompanjemang på piano. Första gången som jag hörde opera i en sån intim miljö (stället är typ 25 kvm högst o då tar baren upp halva ytan.) Det var ju något helt annat än att gå på operan och sitta långt bort från scenen.

På lördagarna kan man hänga i Matkulturs minibar och lyssna på gamla popörhängen.

Alltså, vill man ha en upplevelse, vill man ha sällskap, vill man mötas och föra ett samtal så är det bara att gå till Erstagatan. Och jag hoppas att alla har en Erstagata nära sig. Det är bra för själen./Loll