Brist på energi men inte åsikter...

Ligger fortfarande på soffan. Pigg ett par timmar på morgonen, sedan stupar jag av värk och brist på energi. Slökollar på TVn. De få gånger jag ser på TV är när jag är sjuk. Eller inte kan ta mig ur sängen. Ur soffan.
Debatt avhandlar SVT-programmet: Ett fall för Louise. Har inte sett det eftersom jag inte ser på TV. Det sitter två läger i rutan. De som försvarar att hänga ut barn i socialt problemtyngda familjer som exempel (i detta fall har även familjen innan sändning av programmet anmälts till soc!) Och de som anser att man med vanligt sunt bondförnuft kan bedöma att det inte är bra för en nioåring att få sig själv och sin familj uthängd i offentligheten så att alla skolkamrater och deras föräldrar och resten av svenska folket får se och sedan höra psykologens bedömning av problemen.

Det är ju USA igen. USA. USA. USA. Där har familjer som inte vet bättre hängts ut till allmänt beskådande i åratal. Fast där gömmer man inte lusten till höga publiksiffror bakom att "vi gör det för att sprida kunskap, och få andra att känna igen sig och förändra sin situation" UTAN där är man rakt på sak. Ju lägre klass, ju större problem, ju mera direkt jubel, gärna live, direkt i en studio, ibland välsminkad som i Dr Phil. Men det är samma sak.

Man använder människor för kommersiella behov. Social pornografi. SVT är inte ett uns bättre än de reklamfinansierade kanalerna som dumpar ut de amerikaproducerade socialporr-programmen.

Vilken nioåring är mogen att bedöma verkningarna av att medverka i ett sådant program?

Det finns inte ens forskning ännu på området att referera till. Så nytt är problemet med den här nya journalistiska bristen på etik och moral.

Men vem behöver forskning? Vem behöver mer än bara förstå att ett nio-årigt barn bara blir utsatt när det blir uthängt på TV till allmänt beskådande och bedömning i var mans "hemmapsykologsoffa"?

/Loll

Det snöar...

Jag ligger nerbäddad i soffan och har ledvärk och muskelvärk. Det händer ibland och brukar dessvärre sitta i länge. Jag vet inte vad det är, men det brukar gå över så småningom. Tittar på snöflingorna som faller i snabb takt mot gatan där jag, utan att titta efter, vet att de omedelbart smälter när de landar på asfalten. Nu är det Stockholms tråkigaste tid. Vädermässigt. Jag gillar annars alla typer av väder, men i Stockholm är vintern svår att ta till sig i det här stadiet. Det är blöt och kall och smutsig helt enkelt.
Då plötsligt inser jag, just det. Jag är ju sjuk, kan ju faktiskt bara ligga kvar här i soffan med min värk och ändå ha det ganska bra. Bara titta på den grå himlen genom fönstret och snön som faller därute. Här kan jag tända lamporna, lyssna på musik och radio. Skriva en blogg. Eller kanske titta på en film. Varje gång jag försöker tycka lite synd om mig så misslyckas jag.
Och till och med det räcker ju till för att känna tacksamhet över./Loll

Joan Baez

Igår var vi på Cirkus och såg Joan Baez.
Det var en magisk konsert. Vilken sångerska och vilken utstrålning. Appropå att jag bloggat om ålder. Hon är snart 69 men fullständigt tidlös.
Hon är SÅNGERSKA, MÄNNISKA, ARTIST.
Hon bjuder på sin ofantligt vackra röst, full av ödmjukhet, full av närvaro och bjuder in hela publiken. Jag var bara ett år när hon gjorde sin scendebut. Hon har alltså stått på scenen i över femtio år. Och där står hon, helt utan högmod men med en stolthet som är så vacker. Hon sjunger solo med bara sitt gitarrkomp, helt förtrollande, hon sjunger med humor och sväng när bandet av herrar kompar och körar. När hon blir inropad bjuder hon på sånger som antagligen är så slitna att sjunga att det inte borde vara möjligt. Hela publiken sjunger "Na, na, na, na , na, na, na, na, na, nananana.... I The night they drove old Dixie down och "The answer my friend is blowing inte the vind, the answer i blowing in the vind" och hon får stående ovationer, gång på gång. Hon bara tackar och ler ödmjukt och lovar att komma tillbaka snart, inte låta det gå lika lång tid igen. (1980 var hon här senast) VILKEN FÖREBILD! Och ni som inte hört hennes senaste skiva Day after tomorrow, har något att införskaffa och njuta av i höstmörkret./Loll

Imorse...

Gick jag som vanligt iväg på min Söderrunda. Anna, min vän, öppnade sitt fönster och ropade in mig på kaffe när jag passerade hennes uteplats. Där blev jag sittande och drack kaffe och pratade ett par timmar. Vi tittade på hennes samlingar. Hon och jag är inte helt olika, gillar saker med historia, vackra saker, lustiga saker, små prylar, askar, tyger, tapeter men med historia och som lockar sinnena och gärna fantasin. Hon har ett helt skåp fullt med de allra märkligaste och vackraste saker hon samlat. Det är som ett vuxendockskåp. Man kan öppna och ta ut och syna en gammal tändsticksask från förra seklet, eller en skulptur av madonna, eller riktigt tittägg med kristyr, bokmärken, en liten puderdosa med den allra vackraste lilla bild på.
Som om inte det vore nog så tillverkar hon just nu askar och burkar till en julmarknad. Alla nya men gjorda som gamla. Med bilder och motiv från förr.

Jag har nog bloggat om det förr att jag älskar saker med historia. Som vandrat genom andra människors liv och händer.

I vilken tidning man än öppnar så visas lägenheter till salu. Stylade på exakt samma sätt. En vit soffa med en stor tavla ovanför, tre tjocka magasin med glänsande sidor på glasbordet framför. En krukväxt och en ullig matta. En trendig taklampa och en lika trendig golvlampa. Ljust och sobert och prylfattigt. Visas en garderob innehåller den tre plagg.

Fullständigt själlöst.
I min värld behövs det själfullhet. Det behövs såna där tittskåp fulla med märkliga saker med historia som bara kan komma ur ens fantasi för ingen vet. Det behövs vackra slitna tygklädda askar och broderade dukar och knypplade spetsar från en farmor man aldrig träffat men ändå kan känna närvaron av i den vita snirkliga spetsen som är infälld i örngottet.

Upprymd efter kaffet och titten hos Anna gick jag vidare, och senare på eftermiddagen fördrev jag en stund inne på Röda Korsets butik. Gick och fantiserade bland de gamla prylarna. Bara njöt av att någon tar tillvara och låter saker gå vidare i historien.
Bilden: loppmarknad på Bondegatan i somras
/Loll

Fyra år

Glömde en grej. Nu har jag haft bloggen i fyra år. En räknare satt jag upp för drygt ett år sedan. Över 27000 tittar sedan dess. Funderar på hur viktigt det är att bli läst. Jo, det är härligt när någon läser. Med lite respons mellan varven. Men det behöver inte vara många. Mest av allt skriver jag för mig själv och för mitt dåliga minnes skull. Detta är det närmaste dagbok med konsekvens jag kommit. Korta resedagböcker är det enda jag tidigare förmått. Nu har jag reda på mitt liv de senaste fyra åren och eftersom jag blivit så grym på att utvecklas så är det en glädje med dokumentation!/Loll

Livet runt femtio

Det blir en blogg till idag. Har inte tagit mig tid i helgen men nu så. Jag nyttjar min promenadtid till att skriva efter som jag dras med något som satt sig i musklerna. Säkert ett vanligt förkylningsvirus. Det brukar sätta sig där på mig. I leder och muskler.

Kaj var ute och sprang i helgen och när han kom hem, lycklig och dyngsur av svett så kände jag ett sting av saknad. Min kropp vill så gärna springa, men den kan inte. Mitt huvud kan, och mina ben kan definitivt, mitt hjärta också. Men inte den satans ryggen. Punkt slut. Jag hejar på Kaj istället, och tar en LÅÅÅÅÅNG promenad. Och minns hur ljuvligt det var att kunna springa sig helt slut.

Att man inte kan springar skulle man ju kunna skylla på att man är runt femtio. Men det är inte sant. Ryggen gav upp långt tidigare. Man skulle kunna skylla en massa annat på att man är runt femtio också. Massa negativa saker. Men man kan också vända på steken och nyttja sin ålder som förutsättning för massa bra saker. Eller så kan man helt enkelt strunta i att hålla på och definiera sitt liv utifrån olika åldrar. Det var visst nån som skrev ännu en bok om hur bra det var att leva i femtioårsåldern nyligen. Jag har en annan sån bok redan, som handlar om den tredje åldern.

Varför är vi så åldersfixerade i vårt samhälle? Varför är vi inte bara livsfixerade. DVS fixerade vid att leva så gott som möjligt med de förutsättningar vi har i den stunden vi lever.

Det är ju inget annat än självklarheter att det är skillnad på att vara småbarnsförälder, tonårsförälder, farförälder. Eller ensamstående, sammanboende, barnlös, hundägare, stadsbo, lantbo. Att vara barn eller vuxen.

Men det är bara olika förutsättningar för levandet som man måste förhålla sig till i den stund de pågår. Har man småbarn måste man anpassa sitt levande till det. När man inte har det längre är det självfallet så att man får mera tid för sig själv, och det inträffar kanske ofta i femtioårsåldern, så då ändras förutsättningarna. Och man är fortfarande hyggligt frisk och stark. Så det är klart att det är en bra tid. Det behöver man väl ingen bok för att förstå?

Men det kan också vara så att man faktiskt älskar att var småbarnsförälder och tycker att det är en fantastisk ålder då. Livet runt trettio. Eller sjuttio. Eller sextio?

Är det inte bara livet som är fantastiskt och fullt av möjligheter när man förmår se och ta till sig det?

När man orkar leva i nuet med sina sorger, bekymmer sina brister, sina medmänniskor, när man orkar se sig själv och andra?

Jag vet inte men jag tycker att vi helt enkelt är för åldersfixerade. Och det är de som har den mediala makten som göder det här. Jag är alla mina åldrar. Hela tiden. /Loll

Musiken igen

Idag tänker jag skriva om två konserter jag var på förra veckan. Steve Earle på tisdagen och Yonder på torsdagen. Två fantastiska konserter i kyrkor. Kyrkan är en särskild plats att framföra musik i. Det blir någon slags förstärkning av stämningen bara genom själva rummet. Ja, nu skriver jag om dem i alla fall. Steve Earle var ute ensam med sin gitarr och mandolin och spelade både sina egna och Townes Van Zandts låtar från senaste plattan. Han behöver inget band. Han fyller hela kyrkan själv med sin musik. Hans mellansnack var också så fina, raka ur hjärtat och värjde inte för allvaret, men humorn och distansen fanns där också till det som en gång var jobbigt. Han har ju varit så illa därran att han en period var hemlös.

Yonder, mitt favvoband, bjöd på en del nya låtar och arrangemang, de framträdde i sin största sättning. Dvs fem personer, men Mats munspel och sång och Christers gitarr är deras särart och det som skapar den. Det är ett helt eget sound och rymmer en värld av vemod och eftertänsksamhet. Om man går in i och tar till sig de enkla och raka texterna så blir de fulla och mångbottnade och åter framstår begreppet More is Less i sin fulla betydelse.

Musik är nödvändigt. Musik är livet. I dag ska jag repa med min dotter Mira och Brittorna. Jag ägnar denna blogg särskilt åt att TACKA för att jag fått möjligheten att beträda musikens hemligheter och möjligheter och dimensioner av livet./Loll

Poesi

Ja, poesi, för mig är det att fånga något, ett skeende, ett seende, en känsla, upplevlse och klä den i ord.

I går läste jag dikter från tre decenier på Salong Spuntino. 80-tal, 90-tal och 2000-tal.

Tänk vilken lycka att ha funnit ett uttryck, en form att uttrycka sig i. Mot slutet av 90-talet blev det mer och mer sång och mindre diktande. Men nu längtar jag igen. Satt och läste i det gamla för att välja ut något. Jobbigt men samtidigt härligt att se att ÄNTLIGEN har det skett en utveckling. ÄNTLIGEN har det hänt något. Från cykliska upprepningar så ser jag plötsligt att - dom är borta. Jag har förändrats. Jag har hanterat. Jag har vuxit och der vore väl fanken om jag inte hade gjort det. Jag är faktiskt 52 år. MEN DET TOG TID och år av upprepningar.

För att fira detta bjuder jag på en dikt från gårdagens läsning. Den är från 1986, jag var 29 år och den handlar om min första skilsmässa. Den existerar i ett original, skrivmaskinsskriven, tipexad och allt, dubbla hål med hålslagaren i kanterna. Texten noggrant placerad i ett mönster som jag ska försöka återskapa här.

Ungkarlsflickan

är vaken

hon springer

genom vårnatten

på lätta fötter

och med plirande ögon

Men mamman

står stilla

och gråter

Hennes sorg

är barnens sorg

och barnens sorg

är hennes

Den före detta mannen

älskaren

pappan

står i dörren

och ser henne gå

ur ögonvrån trillar

en tår

Hon ser honom och minns

sorgligt

Hon gråter

för alla år

för barnen som sover

i rummen

med ansiktena nerborrade i fuktiga kuddar

Men ungkarslflickan

är vaken

hon springer ut i natten

vänder sig inte om

vinden blåser genom hennes år

och framför ligger alla år

Hon lägger armen runt mamman och säjer:

Gråt du

vi finns ju

båda två

PS, det går inte att göra mönster med text här i detta moderna forum, så sorry, rakt av blev det.

/Loll

SALONG SPUNTINO I AFTON!

Ikväll är det dags igen, del två av Salong Spuntino. Vår litterära lilla salong som tränger ihop sig på underbara fiket med samma namn. Mat, dryck, trängsel, värme och massa ord blir det. Den som har tur kan kanske knipa åt sig en överbliven biljett vid dörren för endast 40 kr.

Erstagatan 9 18.30.

Kvällens gäster är Elisabeth Berchtold, Lily Bigestans, Sofia Broomé, Anna Hultenheim och Maria Lindström. Jo, jag också förstås. Ska läsa dikter från tre decennier. Eller förra och nuvarande milleniet om man föredrar att uttrycka sig så.

Välkomna!/Loll

Oktobers ansikten

Månaden närmar sig slutet, löven dalar från träden, men ännu sprakar färgerna starka nere i Årstaviken. Solen spricker fram mellan molnen och sätter eld på några träd. Oktobers många ansikten i höstskrud. En förändring som går att följa dag efter dag.

Ett helt annat slags ansikte som följt mig hela oktober är Sylvia Vrethammars. Idogt har affischer på henne tejpats upp gång på gång. Jag ser hennes ansikte "le" mot mig var jag än går. Jag stannar och tittar på bilden. Hon är 64 år. Hon har haft en karriär som är över 40 år lång. Varför får det inte synas? Varför är hennes leende inte ett leende? Varför får man en känsla att det står en människa bakom henne och spänner upp hennes hud. En bortretuscherad ansiktslyftare. Vill hon själv framstå som hon gör på bilden? Som om den där 40-åriga karriären inte finns, märkena efter det liv hon levt och ännu lever? Är hon olycklig. Bilden är fullständigt död. Lika död som hennes leende.

Jag går vidare.

Lite längre fram på vägen har det hänt en olycka. En mor med sin dotter har cyklat omkull. Mamman ligger chockad på rygg med sönderslagna tänder och värkande lår. Vid henne ligger den lilla sjuåriga flickan blödande med cykeln över sig och foten fastklämd mellan ekrarna. Vi några som försöker hjälpa till, trösta och lugna tills brandkår, ambulans och polis tar över.

Detta är ansiktet av livets skörhet tänker jag. Livets skörhet.

Så oändligt skört det är. Nästan flyktigt. Livet.

Snälla Sylvia, tänk på hösten som du får uppleva, din sextiofjärde höst. Se hur vacker den är. Precis som du. Du duger. Var stolt över ditt åldrande ansikte. Våga visa dig. Våga tro att du duger som du är. Våga låta bli att le om du inte är lycklig. Eller tvärt om.

/Loll