M M M M= mat musik mänsklighet milavandringar

Ålrajt, rätt in i februari

2012-02-01T12:45:00.001+01:00

Nu har man hjulat vidare in i nästa månad.
What's up Yo? Inte vet jag. Stoppar upp fingret i luften och känner efter. Vart blåser det i dag då? Diffus vind, från alla väderstreck, långsamt avtagande.
Bestämmer mig för att tjacka lite tulipaner för att muntra upp färgfiltret. Går till min gamla kvartersbutik Bonden där man år efter år kan införskaffa 20 stycken för 55 spänn.
Och så får man 10 st på köpet, som börjat deppa med bladen, blivit lite övermogna, men ändå på något vis befinner sig i sitt vackraste stadium. Tänk om man kunde se en sådan skönhet i sitt eget förfall.
Jojo, jajja.
Spanar på tuliputterna, bättre än så blir det inte. Men det räcker ganska långt.
Om 20 dagar fyller jag 55 år. Man kan därmed lätt omvandla sig till några blomster från Bonden. Men jag betackar mig ytterligare 10, dessutom på deken, dom vill jag inte ha på köpet./Loll

Lördagen den 21 januari 2012

2012-01-21T12:20:00.000+01:00

Huvudet är som en ost. Eller är det kanske hjärnan? Jag försöker komma ihåg saker men misslyckas ständigt. I går införskaffade jag pärm, register, plastfickor och en mapp med tolv fickor i. Sedan tog jag alla mina högar med brev från mina få återstående brevvänner: Skattemyndigheten, Försäkringskassan, CSN och Banken. Den senare har nästan slutat skriva till mig. Jag sorterade och stoppade in under flikar. Nu gäller det. BANKA IN I HÅLEN: Gå igenom posten. Hämta pärmen. Slå fyra hål. Sätt in under rätt flik i registret. Hur svårt kan det vara? Hur jävla svårt kan det vara? Och så kvittona. RENSA PLUNKAN: lägg dom bara i rätt månads ficka i mappen. HUR SVÅRT KAN DET VARA ATT PRESSA IN DETTA. INTE ETT DUGG är svaret. Men eftersom det är HÅL så åker dessa meddelanden rakt igenom. POFF. Borta!
Och så här års, när ett nytt just börjat och ett är avslutat, så finner man alla dessa högar med lappar och kvitton och fakturor och brev från brevvännerna huller om buller högvis. Och nånstans i hyllan en påbörjad pärm med register, plastfickor och och och och...POFF./Loll

Man ger sig ut

2012-01-19T12:16:00.001+01:00

När man vaknar och ser att himlen är blå, skyndar ut och runt snabbt, snabbt vänster varv tills man passerar Reimers och där bakom hörndet finns den. SOLEN. Den ligger som en stor hoppfull ost och lyser upp allt, till och med värmer lite. Och lustigt nog, i P1 är det Meny och där är getfarmaren Gert Andersson från Raftsjöhöjden i Jämtland gäst. Jag har varit upp hos honom och käkat getost minsann. Vi åkte dit tre kamrater för att fira att en av oss fyllde 50, det blev middag och övernattning och ostar i kvadrat. Helt gudomliga ostar. Det var ett mycket intressant program, för det handlade lika mycket om livsfilosofi som mat. Lyssna, finns säkerligen på Webben. Åter till solen. Vi befinner oss nu i den senare delen av januari. Jag börjar tvivla på att det blir snö i år. Ja faktiskt börjar jag önska att vi slipper och att det istället blir en tidig vår. Jag älskar skidorna men nu börjar jag istället koppla siktet på naturens befrielse. På att dra ut till landet och sniffa mylla. Brassa brasa, sniffa mylla, syna spenat. Tjing/Loll PS, bilden är tagen uppe hos Gert i Raftsjöhöjden. Sådan vy kan man också ha. Kan man.

Lyssnade på P1

2012-01-15T13:27:00.001+01:00

Hamnade i dagens Gudstjänst som tog upp ämnet tid. Hej och hå, men en del intressant.

Jag är ju som bekant och grottar i begreppet tid i tid och otid.

Det som fastande i mitt öra var följande.

Minnena, sinnena och visionerna.

Det motsvarar dåtid, nutid och framtid.

Nicely put. /Loll

Jordens undergång

2012-01-14T11:51:00.003+01:00

Inatt drömde jag om den.

Jag befann mig i mitt eget sovrum. Min mellandotter sov i sängen bredvid mig. Det var kallt i rummet och blåste hårt ute så vi vaknade. Jag klev ur sängen och framför balkongdörren stod min klädställning med alla klänningarna framdragen. Jag skulle ta upp överkastet från golvet och lägga över oss eftersom det var kallt. Men ljudet av storm tilltog och jag sköt undan klädställningen och såg ut genom balkongdörren. Där borta vällde jordens undergång fram som en gigantisk blandning av våg och storm. Något gråsvart som bara vältrade sig hiskeligt fort fram och det enda jag hann tänka var att vi måste in till yngstadottern som sov inne i sitt rum och vara tillsammans när vi gick under.

Sedan vaknade jag. Det var kallt i rummet. Därute blåste ganska hårda vindar. Mellandottern sov bredvid och inne i sitt rum snusade yngstadottern. Min klädställning stod inte framför balkongdörren. Jag klev upp, mycket illa till mods och tittade ut genom balkongdörren. Därute flockades de mörkgrå molnen över vintermorgonens himmel. Ingen undergång idag i alla fall. Några timmar senare tittade till och med solen fram./Loll

Affärerna avlöser varandra

2012-01-14T11:26:00.000+01:00

Nu Filippa Reinfeldt har du skött dina moderata kort med omisskännlig finess och skänkt bort ca 19 miljoner av skattebetalarnas pengar till några få, redan välbeställda medborgare. Serafen såldes ut för 700.000 tkr till några läkare och såldes sedan vidare för 20 millar till vårdbolaget Capio som ägs av riskkapitalbolagen Nordic capital och Apax . Snyggt jobbat. Vad som händer när sedan riskkapitalbolagen tar över vet vi. Det är bara att stava till CAREMA. Skjuts ut ur landet. Sanna Lundell gör utmärkt inlägg om detta. Läs henne så slipper jag upprepa.
Men det gör ont i hjärtat att affär efter affär blottläggs.
Att det stabila svenska samhället som en gång värnade sina medborgare, deras väl och ve, nu blott är en saga all.
Att den grund det vilade på är såld för en billig peng med extremt goda vinstmarginaler.
Vi har hutlöst många hemlösa i detta land. 35.000 i landet. I Stockholm över 4000.
Vi har människor som aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Som aldrig får någon bostad för att de inte har några pengar.

Vi har folk som blir utkastade från sjukförsäkringen för att de inte är fast anställda. Som blir utförsäkrade och hamnar mellan regelverkens bord och stolar.
Vi har barnfamiljer som lever i fattigdom, som blir vräkta ur sina hem.
Vi har unga människor som går ut grundskolan utan betyg, som aldrig kommer i närheten av gymnasieskolan.
Vi har unga människor som icke önskvärda medborgare tar ut sin frustration i våld och kriminalitet och drogmissbruk.
Vi har invandrare med kompetens som förpackas i sopsorteringen.
Vi har en växande underklass och en stabil skara överklass vars medel ständigt växer på bekostnad av de fattiga. Som bygger in en tro på att konsumtionen skapar lyckan i våra fattiga liv, så att kapitalismen kan hållas i gång. Så att de kan fortsätta roffa åt sig vinsterna.
Gamla, sjuka, barn, fattiga, hemlösa, arbetslösa.
Jag vill veta varför vi fortfarande ligger på soffan och käkar chips istället för att gå ut på gatorna och säga vår mening. Är vi så passiviserade att vi inte orkar mer än gnälla på vädret framför väderleksrapporten. "Fan, va kallt det är. Det blåser. Det snöar. Fan, va kallt det är. Jag hatar vinter. Hör ni det. Jag hatar vinter." Det finns kanske inga bra politiska alternativ, men det är fan dags att resa sig ur soffan nu och skapa ett. Hör ni det? Hänger ni med? Ut på torget. Och Filippa, ta av dig den röda halsduken. Den otroligt missklädsam på dig. Dina oärliga blå ögon avslöjar dig. / Loll

Köttgryta!

2012-01-12T18:22:00.002+01:00

Det var ju sjukt längesedan jag bloggade om mat. Nu lagar jag en improviserad köttgryta på ekologiskt gräskött, närmare bestämt en bit ytterlår från en gullig norrlandsko.
I min improviserade gryta har jag lagt följande.
ca 8 hg tärnat smörbrynt ytterlår som flyttas över från stekpannan till grytan.
4 klyftade gula lökar och två grovskivade morötter och 4 vitlöksklyftor i delar. Allt brynt i samma panna som köttet.
Sedan slog jag ur stekpannan med några deciliter vin, slängde i ett par ekologiska buljongtärningar, lite vatten, ett par kvistar från min rosmarin som ännu kämpar på balkongen och lite timjan. Till sist smulade jag i en näve torkad trumpet och trattkantarell. Nu puttrar detta fint i morsans gamla gryta på spisen och det sista jag gör är att langa ner lite havregrädde. Inte gjort på bilden!

Vad är bättre att servera till än ett blomkålsmos? Koka kålen mjuk och mosa den och smaksätt med salt och en klick smör.
Yippie!
Det är sjukt enkelt att laga god mat när råvarorna är på topp!
/Loll

En trettonhelg på nya torpet

2012-01-10T11:37:00.000+01:00

Torpet heter Skogstorp, vägen dit är skog, runt om är det skog. OCH en jättelik ek. Har aldrig sett en sådan ståtlighet. Det finns några björkar också samt ett otroligt stort äppelträd. Att starta upp vintertid på ett nytt ställe är spännande. Man har ingen aning om vad som tänker titta upp ur jorden på vårkanten.

Några vinbärsbuskar, krusbärsbuskar och syren lyckades jag identifiera. Så hittade vi en jordkällare som behöver jord på knoppen och en ny dörr.

Köket är ett hederligt bondkök eftersom det är en gammal bondgård. Renoverat antagligen på 40-talet men själva huset skulle jag gissa är från 10-20 talet eller möjligen lite äldre.

Kökets skåpinredning är rätt illa åtgången med med lite nytt kakel, färg, nya knoppar och fix så kommer det att bli lysande. Men tro nu inte att vi lagade mat på elspisen när det finns en sådan underbar vedspis som ger både värme, varmvatten och matlagningsmöjligheter. Elspisen användes blott till kaffevatten på morgonen. Takterna sitter i från alla år utan el. Men viss tvar det lyxigt. Att kunna tända en utelampa på husknuten och inomhus om kvällen.

Köket har fint trägolv liksom resten av huset, t om hallen.

Långt borta vid skogsbrynet skymtar utedasset, funktionellt med dubbeltoa för den sällskapssjuke.

Salen, där spökena bor, jodå, här var det livat. Det kände både jag och Kaj. Men den deprimerande landstingsfärgen ska bort till förmån för ljuset och möjligen för att blidka andarna. Kakelugnen är fungerande och otroligt vacker.

Salen

Vinden som delvis är ombyggd till plantklinik av någon tidigare hyresgäst har all möjlighet att disponeras som gästrum sommartid. Mycket vackert med bjälklagen och vitmålat.

Fint skåp som någon lämnat

Blivande snickarboden där snickarn själv drömmer om framtida projekt.

Uthusets råvind med plats för logdans och kräftskiva och inomhusaktiviteter regniga dagar.

Gamla lagårdsgrunden, färdiga utegrillar och gjuten grund för långbord och bänkar.

Sovrum som utan problem blir 25 grader varmt vid 5 minus ute.... Kakelugnen värmde så att vi blev tvungna att öppna fönstret...

Sovrumsfönster

Hall med fin kamin som först trillskades lite, ingen har eldat i den på åtta år, men sedan brann den och värmde upp hela hallen utan problem.

Uthuset som förutom snickarboden, råvinden också innehåller ett vedlider på kanten och ett stort förråd.

Huset ca 70 kvm ex vind

Kaj och våra nya hus och jag vet att vi kommer att uppleva många härliga stunder på torpet, själva, med ungar och vänner. Det är generöst med plats och välkomnande. En bra start på det personliga planet på ett år som siats jordens undergång./Loll

En snabb summering av 2011

2012-01-02T10:25:00.003+01:00

Ser fantastiskt och variationsrik ut beströdd med glitter och glamour.
Resor: Barcelona, Paris, Finland, Taiwan, Finland, Paris, Finland, Oslo, Köpenhamn, Köpenhamn. Personliga utmärkelser: Guldbaggenominering och Nordiska Rådets filmpris.
Generella X antal filmpriser.
Uppmärksamhet: Radio och tidningar. 90% Goda recensioner av film och musik.
Lassie: Armkrok med Helen Mirren.
Och nu till den något förmätna sanningen. Det bidrar inte ett dugg till den invärtes lyckokänslan, snarare tvärtom. Det bekräftar det jag alltid trott och tänkt och anat;
Det är bara när blicken förmår se det röda lövet falla som ett löfte om återkomst, när kroppen förmår ta in doften av det outgrundliga havet, när hjärnan ger upp att försöka förstå och bara tar in alla natthimlens stjärnor i augusti, när känslan av det sommarvarma gräset mot kinden tvingar sig igenom försvaren och förklarar tillhörigheten.
Det är bara då, i den stunden, den korta lilla stunden av samhörighet med alltet, som det blir lugnt och lyckligt inombords.
Som när en vandrare går, ensam utan pengar med öppet hjärta en bit på livets stig./Loll

Sista dagen 2011

2011-12-31T12:11:00.004+01:00

Startade jag och Kaj med en rask promenad genom Stockholm, från Södermalm ut till Skeppsholmen och Kastellholmen och över oss sken midvintersolen som också satte färg på alla husfasader med sitt speciella vinterljus. Uppburrade svanar och mängder av måsar och turistbussar och flanerande morgonpigga kantade vår väg. Bokslutet innehöll konstaterandet att det går förbannat fort. Hur nyss var det inte alla gick och laddade för det där kommande milleniumet? Nere på Slussen var de igång att montera en stor scen för kvällens begivenheter och snart börjar ett skjutande och knallande utan like. Och över himlen ska raketregnen strila och bölja och glittra. Det ska bli en klar kall natt. Och imorgon, ja om imorgon vet vi ingenting. Det är det enda vi faktiskt kan göra anspråk på att veta om framtiden. Gott Nytt År/Loll

Pustandet går vidare

2011-12-29T09:42:00.001+01:00

Vinden fortsätter att blåsa ut de sista dagarna av 2011.
Ett år fyllt av förändringsvilja som kvävts. En arabisk vår som snabbt blev skymning.
Ett Europa kippande efter dollarkosmetiska lösningar på problem som handlar om ruttet murbruk på gisten grund.
Ett år av naturkatastrofer, igen.
Ett år med kärnkraft. Åh Fukushima, alltid i dess grannars minne och gener.
Ett år då vår regering äntligen öppet visade sig vara anstiftare till en omvänd Robin Hood. Ta från de fattiga och ge till de rika.
Ett år där våra folkvalda i vårt gullesamhälle Sverige blottade gamlingarnas liggsår och avföring som en källa till investering för pengastinna riskkapitalister.
Ett år då obytta bajsblöjor fått vara med och betala lägenheter värda fler miljoner än vad det kostar att driva äldrevården i flera år.
Ännu ett år av likgiltighet bland de välmående.
Ett år av konsumerande, av bortvända blickar från förfallet.
Mitt kylskåp är ännu fullt. Snart är det nytt år och vi kan skåla i champagne och äta våra humrar.
Nu går vi in i Mayaindianernas ödesår. Ska vi låta deras vision bli vår sanning? Har vi redan gett upp? Har Gud gett upp?
/Loll

Ahhh Dagmar

2011-12-27T10:10:00.000+01:00

Tar Arvo Pärt med mig ut på gryningspromenaden.
Sakta dagas det i Stockholm och ton och ljus går samma väg.
Dagmar har dragit fram.
Inatt flög små molntussar så hastigt över den nattsvarta decemberhimlen i Tengdahlen att det kändes som självaste Gud andades ut sitt sista andetag.
Nere i viken ligger pilträden guppande i böljan. Brutna i stammen och vågorna sköljer upp och skummar mot strandkanten.
Tio grader varm kulingvind blåser upp de vilt lösslitna båtpresseningarna som stora vita, blåa och gröna segel och blottar båtarnas inre, de hemliga kabysserna och kajutorna.
Solen är på väg, fåglarna flockas på nakna grenar.
Arvo och jag tar in vad Gud andas ut och det råder en mycket melankolisk stämning.
Snart är det dags att göra bokslut igen, dags att vandra vidare. /Loll

Snor Alakoskis ledare i AB

2011-12-26T20:19:00.001+01:00

Idag är det annandagen. Jag snor Susanna Alakoskis ledare från Aftonbladet. Håll tillgodo. Jag står bakom vartenda ord hon skriver./Loll

Människovärdet kapsejsar

”Vi måste hjälpas åt med uppgivenheten”

Natt.
Jag höll ett tal till nationen.
Men talet blev en sång.
Sången blev en dikt.
Dikten blev en dröm:
Att vi hjälps åt, vi som känner skräck. Vi hjälps åt, vi som känner sorg. Vi som känner ilska, vi hjälps åt nu.
Människovärdet i Europa håller på att kapsejsa. Och i Sverige går människor tandlösa som på trettiotalet.

Vår äppelkindade regering skapar system som kränker de människor de är satta att stärka. Vi måste hjälpa regeringen att förstå att den klöser folk i ögonen. Vi måste även för finansministern förklara att det inte går att leva på rutstäderskans lön i ett land med så höga elpriser. Åtta tusen kronor täcker inte ens värken. Vi måste kungöra för skolministern att det går talanger på gatorna som socialministern krypskjuter med sina sociala nedskärningar.

Läkaren skriker: Familjerna har inte råd med barnens dyra astmamedicin.

Diakonissan skriker: Familjer äter ur soptunnorna. Prästen skriker: Allt har blivit värre de senaste åren, allt ... och de fattiga människornas uppgivenhet är det värsta, lägger prästen till i en sorgsen viskning.

Medborgare, vänner, drömmer jag.
Vi måste hjälpas åt med uppgivenheten. Vi måste hjälpas åt med äldreomsorgen. Vi måste hjälpas åt så att barnfamiljer inte vräks från sina hem.
Jag känner nattlig oro. Inte så mycket för innerstädernas medborgare. Inte för Nordeachefen. Inte för Filippa Reinfeldt och Beatrice Ask. Nej, min oro handlar om betydligt allvarligare saker.

Den handlar om att så många är så ledsna. Tandläkaren, bibliotekarien, dagisfröken. Lärarna är också ledsna.

Polisen skriker: Förstår regeringen inte vad som håller på att hända! Kuratorn skriker: Jag kan inte hjälpa dem som söker hjälp, men jag vet vad de behöver – de behöver pengar – och just detta det kan jag inte hjälpa dem med.
Min oro handlar om de fattiga som springer och springer, de sjuka som jobbar och jobbar. De ensamstående föräldrarnas trolleritrick med vinterskor. Den handlar om hur fattiga unga utvecklas till farliga vuxna på grund av sin desperation.

Socialarbetarna fruktar det värsta: en social detonation.
Det går en tid att hoppa över viktiga historiska skeenden. Man kan blunda för psykologin och människors sociala omständigheter. Man kan ignorera barns drömmar och enkelt skapa system som förstärker synen på människans olika intelligens och möjligheter. Man kan återskapa tjänare efter tjänare. Direktör efter direktör. Det är bara det, att någon gång då och då dyker en Moa Martinsson eller Zlatan upp och berättar att hungern smakar likadant vilket årtal vi än lever i. Och det är då det är natt, det är då sången, dikten, drömmen säger att vi alla hjälps åt så att landets talanger inte går förlorade i just denna vår tidsålder. Drömmen ljuder att människor får vara human beings igen.

Susanna Alakoski

Juldagen

2011-12-25T16:16:00.000+01:00

I bilder... och nedersta bilden förställer Stockholmsvintern. Så komprimerad är den. God fortsättning!/Loll

Framtiden

2011-12-25T09:51:00.001+01:00

Jag är nyfiken på hur ni tänker om framtiden. Skickar därför denna fråga rakt ut i luftvärlden.

Vad är din framtidsvision, om jorden och mänskligheten?

God Juldag önskar/Loll

Dan före dan 2011

2011-12-23T11:57:00.000+01:00

Vill jag gärna återkomma till ämnet alkohol och jul. Tänk på barnen. Tänk på barnen. Tänk på barnen.

För drygt ett år sedan hade vår film Svinalängorna premiär. Den idylliska bilden ovan kommer snart att förvandlas till en katastrof. Tänk på barnen. Tänk på barnen. Tänk på barnen. Det kan inte sägas nog många gånger. Och ni som inte sett Svinalängorna kan ju alltid gå och hyra den och se den förslagsvis ikväll, den kommer att få lusten att supa till betydligt stukad. JULEFRID. /Loll

Hurra för första flickan!

2011-12-19T10:58:00.001+01:00

Idag fyller hon 33 år! Ofattbart många enligt min mening. Jag var 21, hade gått över tiden 3 veckor och undrade om det tänkte komma någon unge. Men så till sist! Det var en onsdagskväll och det var snö och flera minus. En riktig vargavinter vill jag minnas och jag fick gråta, böna och be för att få komma hem till hennes pappa och storebror på julafton. Dvs fem dagar senare. Det var andra tider det, när det var önskvärt att man stannade MINST en vecka på BB. Men vi fick komma hem till sist och det är fortfarande den finaste julklapp jag någonsin fått!!!! Grattis allra finaste Joanna på din dag! /mamma Loll

Och blöta lapphandskar föll

2011-12-18T15:23:00.000+01:00

Visst. Stora som satan och skitblöta. Rätt ner och skvätte till i backen. Det var det. Nu är det bara grått i största allmänhet. Men det är bra. Det är långt till våren. Falska insamlingar är i farten och lurar av folk skiten dom inte vill ha, anstränger sig lite där, hämtar och säljer säkert och får en slant i fickan. Det går säkert till nån som behöver det bättre ändå. Jag vet inte. Det sitter alltid folk och roffar åt sig överallt. Och nu är det jul. Nu ska vi ge. Det är för dyrt att va rik sjunger vi i Britta kåren. Det är för tungt att släpa påt.. sjunger vi vidare. Ge bort flisen till nån som behöver dom bättre i jul. Tjingtjong/Loll

En tydlig riktning...

2011-12-14T16:17:00.001+01:00

Vem jag än talar med, från 40 och uppåt pratar om två saker. Hur de ska leva sin ålderdom i ett kollektiv som de själva styr och ställer över samt bli självförsörjande. Det börjar pyra och spira och gro i en ny riktning. Det verkar sjunka in i fler och fler medvetanden att vi kommer att bli tvungna att ändra livsstil. När Kaj och jag träffades för tre år sedan började vi snabbt prata om det där vandrarhemmet som sedan skulle förvandlas till ett äldreboende för kamrater. Vi måste ta det ännu längre. Det kommer inte finnas några pensioner när vi är gamla. Vi kommer vara hänvisade till den hjälp och stöttning vi ger varandra. Och vi kommer att behöva odla våra grönsaker och vår potatis, se till att vara så självständiga vi bara kan. Men inte på varsin liten holme utan på en stor gemensam ö. Vi kommer behöva alla gammal yrkeskunskap igen, när elen inte räcker till alla tjusiga maskiner. Smed och skomakare och snickare och murare och sömmerska och bonde. Kunskaper som snart är glömda måste väckas till liv igen. Vi måste börja laga det vi har. Köksrivningarnas tid är gud ske lov snart förbi. Köpcentrumens konsumtions hets är snart ett minne blott. Snart går vi med skinnlappar på koftans ärmar igen. Upp på hästen. Är ni med? /Loll

Jag har pysslat!

2011-12-10T17:42:00.001+01:00

Det hör inte till vanligheterna vill jag lova. Jag är en fixare, men icke en pysslare. Nu har jag i alla fall vikt fina ge-bort askar av gamla tapetprover som jag fått av Kaj. Dom är imponerande snygga. Wenke bjöd hem lite flicks för pyssel och jäklar vad dom var grymma på sånt tjejern. Det rasslade fram girlanger av A-4 papper - varvid man kunde konstatera att man inte har en susning om hur lång en A-4 egentligen har potential att vara. Dessa papper kunde också förvandlas till stjärnor och veckade krussidullgrejer. Och för att inte tala om tidningspapper. Vad man kan använda det till som man inte tänkt på. Men jag körde som sagt var lite origami (heter det så?) och framställde de första i något som ska bli en diger produktion av snygga askar att fylla med smått och gott och ge bort i julklapp. Allt i enlighet med min övertygelse om återvinning och att hålla konsumtionen vid ett minimum. Och så är jag tvungen att lägga upp en bild på Sixtens pepparkaksbil! Förra fredagen tog jag med honom till Arkitetkmuseum och så lät vi oss inspireras av alla pepparkaksbyggen där och sedan fick han bestämma vad vi skulle göra. En bil!/Loll

Ibland önskar jag att jag

2011-12-08T09:42:00.001+01:00

kunde koppla på filter i både syn och hörsel som sorterade bort allt det fula och all onödig och negativ information. Ibland önskar jag att det bara kunde ljuda vackert och gott och att ögat fick vila i vit kristyr av nyfallen snö. /Loll

En evighetsros

2011-11-29T12:57:00.001+01:00

Jag fick en ros av Annika som jag skriver på nya manuset med. Jag fick den av henne den 18 oktober när jag fått veta att jag vunnit Nordiska Rådets filmpris. Då såg den ut så här. Sedan gick det några veckor. Jag fick liljor som jag satte i samma vas, eftersom jag är känslig för liljor ställde jag ut dem på balkongen. Då såg den ut så här.

Och tiden gick, liljorna vissnade, men rosen. Den står där på min balkong. Så här ser den ut idag!

Det känns som om den betyder något extra. Som detta långa rosliv har en särskild mening. Den som väntar får väl se. Den har nu i alla fall stått i exakt 42 dagar./Loll

Skogstorp

2011-11-28T15:51:00.001+01:00

Så heter det. Den nya fristaden som väntar, bara ett par kilometer från den förra. Det blir en uppdatering med sommarvatten inomhus och el. Något som både min rygg och min skrivarådra blir vansinnigt glada över. Kaj och jag tar över från årsskiftet och vi var där och inspekterade i lördags. Solen sken och fälten låg gröna när vi körde mot Nyköping, och efter Eskilstunavägen var känslan exakt densamma som när man kommer ut, första gången för året, en solig tidig vårdag. Skumt!
Nåja, nu har lekstugeflickan vaknat till liv igen och kan knappt bärga sig att få sätta händer och tänder i det nya torpet. Köket ska målas, KNOPPARNA bytas! Hyllor sättas upp, plattor bytas och så vidare in i det två rummen. Det ska bli riktigt jäkla najs!!Och sedan uthuset. Där ska snickarverkstan få en organisation utan like. Med var sak på sin plats och sedan ska herr och fru Snickare såga, hamra och spika. Och på ovanvåningen i uthuset kan det skjutas med luftgevär, kastas pil, graffas så det står härliga till av hugade ungdomar. Nu längtar jag därför av ganska uppenbara skäl till våren. Fast jag vill åka skidor först om ryggjäkeln medger det./Loll

En tidkapsel öppnad

2011-11-21T12:39:00.001+01:00

Året var 1968 eller 1969. Ämnet var Teckning. Så hette det när jag gick i mellanstadiet. Om det fanns en uppgift, eller om det var fri teckning, det vet jag inte.

Däremot vet jag att min fröken hette Karin. Hon var ung och väldigt schysst. Mera som en kompis.
Denna fröken hörde av sig alldeles nyligen till mig, nu ungefär 42-43 år! senare, genom en av de där kanalerna på internet som gör att man kan hitta varandra och som egentligen är vardagsmat nuförtiden.
Hon hade sovit på sin soffa, vaknat upp och sett mig på TV:n utan att veta vad det handlade om. I samma veva hade hon städat ett skåp på Högalidsskolan där jag gick och hon arbetar. (Om hon arbetat där hela tiden förtäljer inte historien) MEN när hon städade det där skåpet så fann hon en teckning som jag gjort. En teckning som var gjord 1968 eller 1969 och blivit kvar i skolan under alla dessa galet många år. Och den scannade hon in och skickade till mig med frågan om jag kände igen den. Och märkligt nog - det gjorde jag. Jag började bli arg i femman och i sexan var jag för det mesta skitarg. Jag hade börjat reagera på hur vi hade det hemma och börjat förstå att det inte var normalt. Jag började formulera hur det kändes, redan då. Det hon såg på TV var inslaget från Kulturnyheterna där vi mottog beskedet att vi vunnit Nordiska rådets filmpris för Svinalängorna. Outgrundliga äro herrens vägar och våra med.
/Loll

Mera från grannlandets dikterskor

2011-11-17T08:04:00.001+01:00

Jag letar vidare bland mina hyllskatter, ännu en dikt ur Du tror du kuvar mig liv.
Det är skriven av Katri Vala 1901-1944 och översatt av Bodil Lindfors

På ängen

O eviga strå,
ditt gröna folk
sträcker ut sig i väster och öster,
över Europa, Asien, Afrika.
Jordens simmiga, svarta mjölk livnär din minsta broder
på det Goda Hoppets udde.

Sommarens doftande luft,
du rör vid mina ögon,
du gör mina öron hörande.
Avstånd och tid glider bort.
En oändlig äng. Röda blommor
slår ut i skymningarna:
oändlig är kedjan av hjärtan
kring jordens runda klot.
Bortom århundraden - idag
ljuder rösten mullvarm, dagsklar:
detta är livets väg!

/Loll

Och ännu mera dikt!

2011-11-16T12:50:00.001+01:00

Ur antologin "Du tror du kuvar mig liv" utgiven 1984 som innehåller mängder av finländska och finlandssvenska kvinnors dikter. Titeln på boken hämtade Tua Forsström och Märta Tikkanen som satte ihop antologin, från poeten Solveig von Schoultz. Och det är också hon som skrivit denna dikt. Hon föddes 1907 i Borgå och dog 1996. Det är intressant att gräva bland diktskatterna i hyllan och förvånas över hur fräsch och angelägen mycket av poesin fortfarande är. Eller är det ett tecken på att världen ändå bara står och stampar på stället?

GLÄDJEN

Äntligen upphörde hon att försöka behaga
annat än gud eller döden, båda långt borta,
tillät sig bli vad hon var
(och som han sa)
en jäkla kärring.
Nu blev hon nästan vacker av lättnad
gav tusan i hår och kläder
sa vad hon ville.
Karlarna var ju bara små pojkar
som nån hade fött upp nån gång,
mest bekymmer och tröstnapp.

/Loll

Jag fortsätter med mera dikt

2011-11-15T09:48:00.000+01:00

UNDER SVARTA FANOR

Skrev Maria Wine i sin diktsamling Vredens och kärlekens hand 1973, jag har hämtat den ur samlingsvolymen Under höstens stjärnor.

I sju dagar och sju nätter
borde miljarder miljarder människor
förenas i ett ändlöst lämmeltåg
för att protestera

Ja
i vartenda land
i varenda stad
borde ett tyst människotåg
vandra omkring
i sju dagar och sju nätter

Men
inga skränande röster
inga bedjande eller hotande ord-
tystnad
endast tystnad skulle råda
Inga plakat med paroller
endast högt lyfta fanor
svarta fanor
som bars av varenda en
så att skuggspelet från de fladdrande fanorna
förmörkade luften

I sju dagar och sju nätter
skulle vindens trummande mot de svarta fanorna
ljuda varnande hotande väckande
över världen
Miljarder miljarder människor förenade-
ingen klädd i solidaritetstrasor
i utmanande brokighet
eller strikt korrekthet
Alla alla
insvepta i svarta lakan
från huvud till fot
som hade mänskligheten av sorg
krupit in i sin egen skugga

I sju dagar och sju nätter
borde tystnadens skuggtåg
vandra genom vartenda land
varenda stad
för att protestera

Protestera mot vad?
Mot allt omänskligt
som utförs i mänsklighetens namn
mot allt
som hotar att föra mänskligheten tillbaka
till stenåldern
eller till amöban!
/Loll

Dags för något vackert

2011-11-14T11:57:00.000+01:00

Det får bli en dikt av Peter Curman

Du får det att gulna

Ute gulnar löven
men inne i mig
gulnar dikesrenar med tussilago!
Din andhämtning
hindrar ännu
den första nattfrosten

Ur samlingvolymen "Fotspår" utgiven på W&W 1986 (men eg. från Fåglarna som gavs ut 1977)
/Loll

Attendo o Carema o Anders o Nordea

2011-11-13T12:13:00.001+01:00

Skandalerna bara växer.. när ska det få ett slut? Vanvård av de som fött oss, som varit med och kämpat hårt i sina liv för att bygga upp ett samhälle som nu är på väg att raseras fullständigt.
Hur är det ens möjligt att profitera på skattepengar och exportera vinster från äldrevård till egna fickor och skatteparadis, att lyckas bygga upp en miljonförmögenhet på rena skattepengar?
Jag blir mörkrädd när jag tänker på att man en gång kanske kommer bli beroende av andra människor, att behöva bli utlämnad, svag sjuk och gammal, till en så krass verklighet som den som är i dag. Och det verkar ju inte gå åt ett annat håll, mot något bättre utan tvärtom.

Och när halvstatliga Nordea sparkar folk och köper lägenhet till VDn för 22 miljoner i samma andetag, så säger finansminister herr Anders Borg att han tycker att vi, dvs kunderna, ska byta bank. MEN han är ju faktiskt ansvarig över den halvan av banken som tillkommer staten. Hur tänkte han nu? Nu när han ger konsumentrådgivning, tänkte han att, om Nordea överges så kan man skrota den sista halvstatliga banken och så är alla banker sedan privata. Är det ett smygsätt att skrota den delen av statens verksamhet som han inte anser ingår i den borgerliga politiken? Jag bara undrar. För det kan väl inte vara så att han värnar den halvan som är statlig. Jag är övertygad om att det var inom den privata halvan av Nordea som miljonaffären skedde. För sådan affärer finns det ju säckvis av inom det privata bankerna. FETA bonusar och annat käckt som är regel och inte undantag.
Nä du lille Borg, jag går i alla fall inte på ditt försök att låtsas stå på min sida. Jag tror att du vill att det ska bli fritt fram för vilka miljonaffärer som helst, och helt utan insyn, som allt annat som privatiserats och sköts med iskall fördel till vinstdrivande ägare./Loll

Mitt yngsta lilla sockersöta barn

2011-11-12T11:16:00.000+01:00

Undrade varför jag aldrig skriver om henne på min blogg. Jo, svarade jag, för att du är den person jag känner som har störst integritet och jag skulle aldrig vilja kränka den. Ja, sa den sockersöta, men du kan väl i alla fall skriva grattis när jag fyller år? Det gör du ju när mina syskon fyller.
Ja, nu fick jag reflektera, ibland respekterar man kanske för mycket, så mycket att man osynliggör. Så här min sockersöta flicka:
ETT OERHÖRT STORT, VARMT KÄRLEKSFULLT MEN ACK SÅ FÖRSENAT:
GRATTIS OCH HURRA FÖR ATT DU FYLLDE 19 DEN 2 SEPTEMBER!!!!

Och slutligen ett alldeles direkt tilltal: Du är den som alltid får mig att tänka till det där sista varvet! Och ifrågasätta mina egna handlingar. Och för detta: Ett stort tack Magda!

/mamma Loll

11 11 11

2011-11-11T12:58:00.000+01:00

Vaknar tidigt, dimma idag med. Lite nyheter. Förtidspensioneringen av ungdomar ökar lavinartat. Även om siffrorna bokförs i borgarstatistiken som aktivitetsstöd. Och därmed smugglas in i arbetslinjen framgångssiffror.
Diskuterar boende med några vänner på café. Vi tycker nog inte lika. I min mening är det inte så att sossarnas gamla "egnahems"tänk är samma som det som pågår nu. Att äga sitt boende handlade då om att ha säkerställa sin rätt att bo, och själv bestämma och disponera sin bostad utan att någon satte villkor. Hyresrätten lyftes fram som det jämlika alternativet, och det man också kunde nyttja medan man sparade ihop pengarna till ett ev. husbygge eller en annan form av ägt boende. När man byggde sitt hus, och lånade pengar av banken så stod det inom all rimlighet att lånen var möjliga att betala av inom en överskådlig framtid. Det var förutsättningen för att kunna låna. Idag är det precis tvärt om. Banken äger människorna. De vansinniga fantasibelopp som lägenheter köps och säljs för i storstadsområdena har ingenting med självständighet att göra. Det finns ingen som rimligen kommer hinna amortera bort sina lån. Människor är köpta av den borgerliga politiken, därmed också tvungna att delta i finansspelet som pågår. Skulle allting braka samman, ja då är det den enskilde som får betala med personlig konkurs. Alla är tvingade att vara med och hålla fantasipengarna i luften, eftersom människors hela existens bygger på dessa chokladpengar.

Det finns inget boende som vare sig är värt eller borde kosta 8 miljoner kronor. Om vi inte snackar ett helt hyreshus. Det finns en faktiskt kostnad, den att underhålla, betala löpande kostnader som är förenade med boende. Resten är båg, fejk, fantasi, lurendrejeri.
Så m a o. Människor är gisslan hos banken, och har sålt sin röst till alliansen.
God fredag önskar/Loll

Dimma

2011-11-09T12:50:00.000+01:00

Enligt SMHI

En ansamling mycket små vattendroppar som begränsar sikten till under 1 km kallas dimma.

När vi var i Köpenhamn för en vecka sedan låg staden inbäddad i tjock dimma.

Det var klart i morse och nu är dimman här igen.

Det känns som om man befinner sig ute till havs där tjockan lagt sig som ett lock och sikten minimeras till handen man håller framför sig.
Fast det är på land och det är huset på andra sidan parken som är det enda man ser. Bakom är det grått. Grått Grått. Kyrkan syns inte längre på Vitabergens krön.

Dimman är här. Tänk om den breder ut sig för gott. Aldrig ger sig av. Tänk om det är så här det kommer vara, en dimmig värld. En värld av dimma som vi skapat. Och långt där bakom den klara goda solen som inte når oss.
HU!/Loll

Redan en vecka in i november

2011-11-08T19:00:00.000+01:00

Drygt. Och månen är rund igen. Och himlen rosa över Tengdahlen. Det är svårt att sova när månen är hel. Alltid lika svårt. Tankar mal, fram och åter. Något man läst kan ältas om och om igen. Eller något man sett. Eller hört.
Och sedan drömmarna. Helt galna. I mina har översvämningar, jordskred, krig och död fullkomligt tagit över. Kanske oroar jag mig för mycket över klotet jag ska lämna inom en allt mer greppbar tid. Klotet jag ska lämna efter mig till mina fem barn och barnbarn och barnbarnsbarn och barnbarnbarnsbarn. Kanske blir det inte fler generationer än så. För vi mördar klotet med vår galna livsstil.
Så redan nu vill jag skicka ut en stilla önskan. Dra inte igång den där ÖVERKONSUMTIONEN som brukar starta nu och pågå fram till julafton.Tänk på att du kan GE bort KÄRLEK och OMTANKE istället. Bjuda hem nån till dig, laga god mat tillsammans. Prata. FÖRLÅTA dem som du tycker varit dumma eller obetänksamma.VARA god mot alla barn, stora som små. Våga vara VUXEN. Alla barn som vi utsätter för våra tillkortakommanden behöver ÄNNU MERA KÄRLEK. Ännu mera OMTANKE och FÖRSTÅELSE. Kör lite Jesus over all så blir det fint både för människorna och klotet. Det ska jag göra./Loll

Avslutningsvis

2011-11-01T09:07:00.001+01:00

kan man säga att oktober slutade med en vacker dag. Jag gick ett var runt Söder med solen på näsan och den värmde gott! Solen alltså, inte näsan.
Nu bär det av till Köpenhamn för att delta i PRISCEREMONIN och som vanligt drabbas jag av ett groteskt ilandsproblem. Vad ska jag ha på mig?
Men i samma sekund som jag drabbas av det inser jag hur futtigt detta ilandsproblem är. Riktigt futtigt. Mesigt futtigt. Egentligen längtar jag bara efter den där dagen, när allt blottas. Det som verkligen pågår. När konstgjord andning upphör och världen får sitt rätta ansikte och sina riktiga kläder. Det kommer inte vara en snygg lyft historia i glitter och glamour vi kommer se då. Nej, nej, nej. Det kommer inte vara vitt och fräscht och kosta 5 miljoner. Det kommer stunda helt andra tider. Sätt igång och träna! Det ska jag.
Fram med stoppnålen och stoppa sockorna och laga hålet i brallorna. /Loll

Det blåser märkliga vindar

2011-10-30T18:14:00.000+01:00

Slickar på fingret och sträcker upp det i höstluften, vindarna blåser hårt och åt fullständigt fel håll. I Finland tycker Sannfinländarna att man ska deportera alla bögar och somalier till Åland. I Sverige försöker Moderaterna skriva om den politiska historien och ta åt sig äran av de reformer som under så många år kämpades för av arbetarpartierna. T ex kvinnlig rösträtt. Tyskland har satt sig i toppen av EU och Kina köper in sig i Grekland. Saab är ju bara en fabrik. Ska Kina köpa hela EU kanske? Vi leker ju monopol hela dagarna så varför inte blanda in lite kinesiska slantar bland de dåligt klirrande Eurona och helt enkelt bli skyldiga Kina hela Europa.Och så bygger vi två gigantiska fotbollsarenor i Stockholm för miljardbelopp samtidigt som alliansen bryter ner den solidariska samhällsstrukturen i dess minsta beståndsdelar. Den som moderaterna gör anspråk på att ha varit med att bygga upp.

Jag tar ner fingret. Och gör ett tecken med det i stället.
/Loll

Fredag i oktober

2011-10-21T13:16:00.000+02:00

Det glimrar av höst under morgonpromenaden. Uppe på Årstabron ser jag huset silverhuset borta vid Liljeholmen fatta eld och guldbeläggas av den stigande solen. Det är oändligt vackert.
Cyklisterna far förbi som dårar på väg mot något livsavgörande, och kanske är det så, att alla cyklister ständigt och jämt är på väg mot det allra viktigaste i sitt liv.
Själv njuter jag av utsikt och sedan av doften av höst uppe i Tanto. Möter upp min vän och vi talar om sånt som känns viktigt. Slutligen dricker vi en hederlig bryggkaffe på Bonanza. En bra fredagsstart. En bra fredag i oktober.

Tänker på vad prästen Håkan Sandvik talade om i morse i "Tankar för dagen" han pratar om människans okränkbara värde. Appropå glädjeyran i Libyen över att kadaffi är mördad. Att visst gläds man, men att hämnden och mördandet är kränkande. Att bestämma vem som har rätt att leva oavsett vilka handlingar den begått. Han säger att det är viktigt att vi som har möjlighet att reflektera på avstånd gör det. Jag håller med. Det är inte så lätt att hålla i hop glädje och avsmak men det är kostnaden för att tro på människans okränkbara värde avslutade han sina tankar denna dag. Så väl formulerat. Så ytterst väl. Vi borde reflektera mer överhuvudtaget. /Loll

Jag har inte skrivit

2011-10-17T23:57:00.002+02:00

på ett bra tag. Jo det har jag, olika manus. Och jag har pratat med Helen Mirren i telefonen. Det hände i söndags vid 17. Jag laddade för en sedan länge inplanerad konsert med Steve Earle. Jag o Kaj skulle gå tillsammans. Vi har lyssnat på nya plattan och visste att han kom med band och fru och antagligen skulle bjuda på en skatt av många års låtskrivande. Sedan ringde det. Först någon som talade danska och sedan klockren brittisk engelska. Congratulations. Och motivationen. Jag vet inte om jag ens sa ett ljud. Det var Helen Mirren i andra änden av luren. Alla utom jag visste att det skulle ringas vid 17 om man vann priset. Jag trodde att nån skulle höra av sig måndag morgon om, och jag säger om, vi skulle vinna för jag var övertygad att Norges film skulle ta hem priset. Mailet hade inte nått mig från producenterna. Därför var det under mycket omtumlande former jag slängde mig iväg på flyg till Köpenhamn igår kväll, sov uselt på fint hotell och blev prisad helad dagen. Och fick samtala, äta lunch och bli omkramad av Helen Mirren. Och förstå. Jaaa, hon är ju som alla andra. Man glömmer det. Stjärnorna är alla lika på himlen. Och alla lika när de går på jorden.

Motiveringen löd: ”Svinalängorna är ett hårt slående, komplext drama, rått och finstämt på samma gång; mörkt, men samtidigt fyllt av livets ljus. Pernilla August, och hennes team, har en fantastisk blick för detaljer och nyanser, och en talang för att få det svåra att se lätt ut. Skådespeleriet är enastående och – icke att förglömma: Svinalängorna är något så ovanligt som en mycket personlig och originell tolkning av en litterär bästsäljare.”
Det är mycket som rör sig i mig. Förvåning. Överväldigande. Glädje. Det här priset ändrar faktiskt mitt liv. Lite grann just nu. Om det även påverkar mitt liv långsiktigt återstår att se. Det är hutlöst spännande att leva. Man vet aldrig vad som händer och just den här raden har jag skrivit förut i min blogg. Man vet aldrig vad som händer, om det är på det goda eller det onda kontot. Idag tackar jag för att att det var på den goda sidan och lovar att förvalta gåvan jag fick. /Loll

Teknikens underbara extraordinarie under

2011-10-07T12:08:00.000+02:00

När man ser sig omkring ser man människor djupt försjunkna i sin telefonvärld. Icke kommunikativa människor som just kommunicerar för fullt. På något sätt. Med någon, någonstans. Men inte här. Inte där de har sin kropp, sin blick och sina fötter.
Nu börjar människor så sakta lära sig att stänga av sin telefonvärld, eller i alla fall göra den tyst, när det pågår något framför dem som de valt att ge sin närvarande uppmärksamhet. Tex en bio, teater eller föreläsning eller liknande.
Jag var på filmhuset för att höra Fredrik Sahlin intervjua nya VD:n Anna Serner. De satt på scenen på Bio Viktor och vi, publiken, satt i biosalongens sluttande rader och lyssnade på samtalet. Vi hade själva valt att gå dit. Allihop.
Bredvid mig sitter en man som oavbrutet pysslar med sin telefonvärld, med mail, med sms med annat. När jag skrattar till åt något som sägs på scenen så skrattar han. Liksom lite försent för att han egentligen har hört det som sagts, utan bara för att han hör att jag skrattar. Snett nedanför mig sitter en kvinna som håller på med sin telefon hela tiden. Då ser jag att displayen är svart. Det hon gör är att med fingrarna rita mönster i fettet på skärmen som hon sedan suddar ut och ritar nya. Det finns ingen hejd på vad man kan ha sin telefon till och låta den få ens fulla uppmärksamhet.

Hej världen 2011. Hej hej, hemskt mycket hej. Jag tycker den har blivit jävligt tråkig och att det verkar gå snabbt utför. Och då menar jag för oss, att verkligen finnas och vara. Närvara. Byta blickar. Se in i ögon. Se ungen i vagnen. Se den som sitter bredvid i bussen eller på tunnelbanan. Se att det har blivit höst nu. Det är ganska snygga färger på träden. Dom kommer snart falla av. Det kommer att falla snö istället. Den kommer att falla på alla displayer, precis som höstlöven gjorde.I min tankevärld susar ordet förbud förbi./Loll

Och vidare via SKÅL till PARIS

2011-09-27T08:15:00.001+02:00

Globetrotterian är öppen.
Kom hem från ett vackert Oslo i söndagskväll och tidigt imorgon bär det av till PARIS. Det ska firas. Kaj 50 och vi 3 år. Vi möttes på hans födelsedag. Han kommer aldrig få ha den i fred, men det tror jag han uppskattar, för han gillar inte att fira födelsedag. Så vi kan fira oss istället och så kan jag smygfira honom lite vid sidan om. Så nu skriver jag här GRATTIS KAJ PÅ 50-ÅRS DAGEN! En dag i förskott!

IKVÄLL, lirar Brittakåren på SKÅL, Lindvallsgatan 11-13, kl 20.00 och vi har nya sånger, jodå! Så komsi, komsi lockar jag.

Det var ett fint arrangemang, den Nordiska Filmhelgen i Oslo, och jag blev så väl mottagen och omhändertagen. Men självfallet fann jag lite timmar att vandra på som brukligt är. Upp i ottan och på med gympadojorna och ut och se sig omkring. En snabb sammanfattning av Oslo: Nakenstatyer, folkdräkter, getmesost, generositet, mycket shoppingmöjligheter för den som har norsk pengapung, vackra byggnader, ambassadmingel, mycket läcker mat, grönområden, vatten, maraton, hög klar luft, loppmarknad och gosskör i kyrkan. OCH massa film så klart! På Gimle, den gamle Kino. En mycket fin biograf. Här lite bilder./Loll

Oslo

2011-09-23T10:54:00.000+02:00

Idag reser jag till Oslo. Varför jag aldrig förut har varit i Oslo är något av en gåta. Jag har ju rest runt i hela nordnorge, från Trondheim och uppåt. Alla de fantastiska platserna som Tromsö, Narvik och Lofoten har jag sett. Och Norges enastående natur.
Men till Oslo har aldrig vägarna burit förrän idag Det är Nordisk Filmhelg och jag är där med anledningen av nomineringen till Nordiska Rådets Filmpris, som ska delas ut i oktober, med självaste dame Helen Mirren i juryn.
Nu ska de nominerade bidragen visas under en helg och, visningarna krönas med producenter, regissörer och manusförfattare. Uppdraget att närvara i Norge och Oslo gick till mig, kanske för att ingen annan kunde, vad vet jag. Det har varit på de grunderna jag rest tidigare för filmen.
Men kul ska det bli, för det är första gången, sedan guldbaggenomineringen, som även manus är uppmärksammat. Priset går nämligen till alla tre kategorierna och sätter fokus på vikten av samarbetet mellan manusförfattare, regissör och producent för att det ska bli en lyckad film.
Det känns dock konstigt att åka till Oslo. Bara för Utöya och bomben. Jag skulle hellre ha besökt Oslo första gången i mitt liv, innan Oslo blivit av med sin oskuld. Innan Oslo och Norge blivit satt på kartan som ännu ett land i raden av dessa som berövats just sin oskuld av ondskefulla svarta krafter och förvridna sinnen.
/Loll

Höstreflexioner

2011-09-20T10:48:00.000+02:00

I söndags var jag och Kaj nere på landet och ställde av sommarbilen, och passade samtidigt på att ta en tur i skogen. Det var en sådan där underbar, solig lagom varm septemberdag med klar luft och doft av jord.
Och här följer ett citat ur en STING-låt
You'll remember me when the west wind moves
Upon the fields of barley
You'll forget the sun in his jealous sky
As we walk in the fields of gold

Fields of gold var i detta fall kantareller. Kassvis med kantareller. Och svart trumpet och trattisar. Tiden medgav inte mer än tre timmar men det var tillräckligt för att Kaj och jag skulle få så mycket svamp att det räcker i vinter, och räckte till att ge bort till barn och vänner.
Här är min halva av skörden... det tog däremot en hel dag att rensa svampen...trots att jag gav bort massor.

I förrgår lagade jag svamprisotto på svart trumpet, och igår blev det smörstekta kantareller till eko-filèn som jag fick för 25 spänn på konsum (kort datum) Med liten pengapung så kan man äta som en kung, tack för det skogen! Och Konsum som så många andra butiker äntligen börjat sälja mat billigt med kort datum istället för att kasta. Mycket bra miljötänk!
Gick min vanliga morgonrunda med P1 i lurarna i morse. Nu är det vackert i viken vill jag lova. Träden börjar skifta färg och de sista höstblommorna lyser upp kolonilotterna. Som jag går där är det vetenskapsradion i lurarna. Det berättas om en forskning av möjligheten att skicka upp heliumbalonger 2 mil upp med partiklar (som jag inte minns vad som heter) som ska återreflektera solens ljus för att rädda atmosfären när den löper amok på grund av växthuseffekten. Forskarna poängterar att detta är en nödåtgärd, men i första hand måste vi stoppa växthuseffekten. Men nu lägger man i alla fall 20 miljoner på att forska fram en nödåtgärd. Så vi har något att ta till när atmosfären löper amok. Men man vet än så länge inte hur det kommer att påverka nederbörden.
Varför är det inte så att vi sätter stopp nån gång? Stopp för KAPITALISMEN. Det är den som är roten till utarmningen av jorden, till att vi idag förväntar oss en atmosfär som kan löpa amok. Till att klimatet förändras, och att människor på vissa delar av jorden upplever naturkatastrofer på ett sätt som de aldrig gjort förut. Strax efter vetenskapsradion berättar en hemlös pakistanier för P1ts reporter att han aldrig under sitt 45-årig liv upplevt något liknande. Hela hans by ligger 2-3 meter under vatten. Allt är borta. Den sortens översvämningar har inte funnits förut. Det kommer att ta 2-3 månader för vattnet att sjunka undan och under tiden är alla hemlösa, de har inte vatten att dricka eller möjlighet att försörja sig. Detta liksom som ett svar på den amoklöpande atmosfären.

Och sedan måste jag kommentera vad jag hörde igår. Det handlar om hemkörning av alkohol. Att det ligger ett förslag om att man ska kunna få leverans till dörren. Men varför? Alla friska krya alkoholdiggande människor kan väl gå på sina ben till bolaget? och de som inte kan ta sig dit har säkert någon som kan hjälpa dem att handla.
Jag tänker på vår film SVINALÄNGORNA - det finns en kategori människor som är helt borttänkta ur detta förslag och det är barnen. BARNEN! De som kommer att se sina alltför packade föräldrar ringa efter mera sprit när den tar slut. Barnen som blir utsatta för våldet. Som lever i skräck när deras föräldrar förvandlas till monster. Alkoholister som är inne i en period och är för fulla att ta sig iväg kan nu enkelt få mera hemforslat. För inte kommer han eller hon från posten eller budfirma ta strid vid dörren och säga, nej, du är för full. Jag kan inte sälja det här till dig, och sedan bära tillbaka spriten och köra därifrån. Det kommer inte att hända.
Behöver vi hitta nya uppgifter för posten eller budfirmorna, eller är det att vi vill sälja mera sprit, eller vad är det frågan om? KOM IGEN NU, hitta på något som är bra för människor nån gång. Detta är ett uselt förslag. Ett riktigt USELT förslag./Loll

11 september 2011

2011-09-11T12:39:00.000+02:00

Idag passar det att dela med sig av en text som handlar om hopp och längtan, vilket min nyaste låt gör. Så här kommer den.

Längtan

Det finns så många vägar kvar, så många mil att gå
Så mycket mer att lära sig, så mycket att förstå
Fastän jag har känt vinterkylan bita i mitt bröst
Sett sommarlöven gulna gång på gång när det blir höst
På allt för trötta fötter och med sorgsna andetag

Genom många blåa nätter som har tvekat att bli dag

Så fylls jag av en längtan efter det jag inte vet

Det som vi bär i djupet av vår egen hemlighet

Så nu frågar jag dig vill du vandra med mig

I den mjukaste sand och på det hårdaste grus

Kanske vilsna som sniglarna utan sitt hus

Ingenting är enkelt och vem önskade sig det
och inte blir det lättare bara för att man vet
Men ändå växer hoppet om att det finns högre mark
än den jag redan trampat på fastän den gjort mig stark

Att världen ska bli vackrare och människan förstå

Att kärleken är kraften som kan få den bestå
Jag fylls igen av längtan och jag hoppas jag har rätt
Att det vi har att vänta blir det finaste vi sett
Så nu frågar jag dig vill du vandra med mig
Rita kartan i sanden, rita om den igen
Men tro att den alltid ska leda oss hem
Det finns så många vägar kvar, så många nya mil att gå

Loll/med hopp om en bättre värld

Hösten är här

2011-09-10T13:34:00.001+02:00

I den tidiga morgonen sätter septembersolen eld på himlen. På balkongen blommar den sista ögonfröjden. Äppelkakan är bakad. Lingonen väntar på att råröras.

Trädgårdsprogrammet på P1 talar om hur man ska vinterförvara sina pelargoner.
Och Ola Lindholm ber med desperation i rösten om att få vara ifred efter fyra månaders helvete.
Sedan meddelar den alliansministern att de omhändertagna barn (nu vuxna) som utsattes för fruktansvärda övergrepp under 1900-talet inte kommer att få något skadestånd för att det går inte att dela ut det på ett rättssäkert sätt. Just det där senaste upprepar ministern med sin torra stämma flera gånger. Men att hon visst förstår att vissa kan bli besvikna. Men att hon fått mail där flera skrivit att det viktigaste är en ceremoniell ursäkt. Och det är under diskussion hur det det ska gå till. Förlåt. Förlåt för att vi tog er barndom ifrån er. Men vi lovar att skriva in detta mörka kapitel i Sveriges historieböcker. Förlåt. Men några pengar får ni inte. För det har vi efter en noggrann utredning kommit fram till att det inte går att dela ut dem på ett rättssäkert sätt. Ett rättssäkert sätt.
Strax efter liknar någon finansläget i världen vid att balansera på bergkammen med stup på bägge sidor, möjligt att störta ner i eller glida utför kanten ner mot....
Mot, ja mot vaddå? tänker jag. En total rekonstruktion kanske? Som måste börja från just botten? Vore det verkligen så hemskt om miljonerna plötsligt inte var miljoner längre? Om miljonärerna inte längre var miljonärer? Om börsen föll för gott? Om spekulationsmöjligheterna försvann ner i avgrunden?
Jag sniffar i mig lukten av äppelkakan och ska nu gå och rulla köttbullar till lingonen som strax ska råröras. Tänk om allt gled ut för det ekonomiska stupet. Tänk....om hela världen bara föll.../Loll

Som stjärnorna

2011-09-08T08:59:00.001+02:00

Som stjärnorna slocknar liv.
Som stjärnorna faller de från himlen och sin forna plats.
Ett ögonblicksverk.
Som att trycka på vardagsrumslampans knapp.
Så fort går det från ljust till mörkt.
Jag tänker på det där hockeylaget.
Jag tänker på den där unge mannen i korsningen mellan Renstiernas gata och Åsögatan.
Jag tänker på hon som satt bakom ratten.
Jag tänker på flickan som föll.
På dom som befann sig i World Trade Center för första och sista gången.
På bomben, som landade på hans hus, men inte på hennes.
På sekunderna och marginalerna.
På vems sida dom var just då.

Som stjärnor slocknar liv.
Faller från himlen, lämnar ljuset.
Vi har inget annat än,
sekunderna och marginalerna.
Varje dag, sekunderna och marginalerna,
alltid på någons annans sida när de inte är på vår.
/Loll

Vad är väl en röd matta...

2011-09-07T10:24:00.001+02:00

Jo, det skulle kunna vara en utlagd liten räkmacka i ett överreklamerat fejkparadis. Sug på ordet. FEJKPARADIS.

Näe, nu ska jag inte vara sån. Jag borde vara ödmjuk och tacksam och känna mig hedrad. Jag borde vara sådan att jag suger på karamellen som om den var oändligt god och lång och som motsats till ett Kinderegg, inte avslöjar en jävla skithemlighet i fem delar oförenlig plast.
Näe utan kanske en promenad upp för den röda mattan i det mest uppblåsta, överreklamerade, förljugna nu börjar det verkligen likna ett Kinderegg) odynamiska världen som går att uppbringa. RÖDA MATTAN i HOLLYWOOOOOOOD!
Ja, Svinalängorna är Sveriges bidrag till att tävla om de FEM gudabenådade platserna som har möjlighet att nomineras som BÄSTA UTLÄNDSKA FILM.
Bara det. Att ha chansen att bli nominerad som bästa utlänning. Va? Grymt. Tycker ni att jag låter cynisk? OCH MITT SVAR ÄR JA. Och jag står för det för det var otroligt längesedan jag kom på att Hollywood är betydligt mindre intressant än t ex Tensta. Och i Tensta har jag varit med och arrangera de mest fantastiska kulturfestivaler av och med genuina människor som brinner. Människor fulla av själ och hjärta.
Och som inte behöver iklä sig Versace Chanel, Dior, och vad fanken dom heter. Och lyfta sina trynen, slicka rövar och vältra sig in dollars för att vara vackra och ta sig fram.
Men visst är jag glad. Jag är glad så tillvida att den svenska kommittén som utsett vår film till bidrag har tagit till sig vad vi ville berätta. Och berörts av den lilla Leena som växer upp, så hårt präglad av det hon inte orkat hantera. Förresten känns filmen aktuellare än någonsin, med ofattbart många små barn som misshandlas här hemma, en lavinartad hemsk utveckling i vårt eget "fina" Sverige./Loll

Ett SL-NU

2011-09-04T14:15:00.001+02:00

Jag skulle med bussen. Stod och väntade på Renstiernas gata. Tittade upp på den digitala tavlan som avslöjar hur långt det är kvar tills bussen kommer. 3: 9 minuter, 74: 12 minuter, 3: 19 minuter osv.

Sifferbeskeden blinkar med små röda prickar mot svart botten. Sakta men säkert dras minut efter minut av. Till sist står det 3: NU. Jag tittar på tavlan. Nu. Tiden går. Nu. På de efterföljande bussarna dras minuterna fortfarande av, en efter en, men på buss 3 står det bara NU. Minuterna går och ingen buss syns uppe i backkrönet.

Det är då jag börjar filosofera om betydelsen av NU. Vad är NU? uppenbarligen har NU en helt annan betydelse för SL än för mig.

Ungefär som att en CENTRIFUGminut är för mig något helt annat en en vanlig minut. Fast ändå inte. För om jag nu använder tidtagarur och mäter Centrifugminuten så är den exakt lika lång som en vanlig minut. Det är i min hjärna som upplevelsen blir en annan. Min uppfattning av tiden förvrängs av en meningslös väntan. Jag har experimenterat med Centrifugminuten och aktivt börjat tänka på någon form av problemlösning och vips är den över, lika fort som vilken annan minut som helst. Alltså sitter upplevelsen av dess oändlighet i den passiva innehållslösa väntan. Det om det.

Tillbaka till SLs NU. Där råder ett helt annat förhållande. SLs NU kan man också ta tid på och konstatera att SLs NU kan vara allt ifrån omedelbart till allt från 1 minut och uppåt. Dvs ibland kan NU:et helt enkelt upplösas på tavlan och försvinna och ersättas med 13 minuter. Eller 19 minuter. Eller sju minuter.

Men självfallet befinner sig SL:s bussar alltid i ett NU någonstans. Bara inte just där vid tavlan som talar om det. Allting befinner sig i ett NU någonstans. Och egentligen är ALLA NU exakt samtidigt. Därför är det så att SL är ute och cyklar som använder termen NU för att tala om att bussen är på ingång. För om det skulle stå NU så skulle det inte komma upp på tavlan förrän bussen bromsade in på hållplatsen.

NEJ KÄRA SL. Byt ut ordet NU och låt det få behålla sin bevingade betydelse av exakt mått på ögonblickets absolut ogreppbaraste flisa av tiden.

BYT till PÅ INGÅNG. Då kan det ta den tid det tar. Allt från NU till betydligt SENARE.

/Loll

Farväl SKB

2011-09-03T17:09:00.000+02:00

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag lägga Stockholms Kooperativa Bostadsförening bakom mig. Jag har med Hyresgästföreningens hjälp försökt få ekonomisk kompensation för men i nyttjanderätten för tiden vi bodde på bottenvåningen på Bondegatan, men ständiga störningar, dag som natt, inbrottsförsök, folk som klättrade på fönstren, tvångsingallning, inbrott, galna pitbulls, i stort sett var det ett slags undantagstillstånd som rådde i det där boendet.

Först erbjöd SKB 5% på 10 månadshyror. Jag sa nej. Då kom dom med nytt bud på 10 %. Jag fixade polisrapporter, satt i fyra timmar i telefon med polisen som satt och letade fram underlagen på alla utryckningar som gjorts till vårt hus under den aktuella perioden. Jag fick sedan 40 sidor, fulla med rapporter. Flera på varje sida. Hyresgästföreningen sa att vi tänkte gå till tingsrätten, där fanns en dom där hyresgästen fått tillbaka 40 %. En prejudicerande dom. Och störningarna hade varit av betydligt mindre omfattning i det fallet. Förhandlaren pressade på. Då erbjöd dom, som slutbud 15%. Då bestämde jag mig för att skita i det. Skita i det som tog och tagit min energi så jäkla lång tid. Som jag for så illa av att jag inte sov en enda natt på 10 månader. Det tog tre veckor på nya adressen, sedan dess har jag sovit som tryggt och gott.
Jag tog dom där 15 % och bestämde mig för att dra ett streck, jag orkade inte gå till domstol, trots att jag säkerligen vunnit och fått mer pengar. Jag skiter i det. Jag väljer att använda den energin till goda saker istället. Dumt kanske en del tycker. Men det är inte värt det. Det är aldrig värt att hålla på och hålla på. Men det är jäkligt värdefullt att kunna släppa taget och gå vidare./Loll

Gaaahhh!

2011-08-31T09:34:00.000+02:00

Dessa små osynliga otäckingar, som tar sig in i de djupaste vrårna, förbi alla så kallade försvar, bara äter sig igenom som om dörrarna var av ost. Det kanske dom är. Det är frågan.
Har nu i nämnd ordning sedan midsommar haft
1. Luftvägsinfektion med förkylningsastma och vätska bakom trumhinnorna (vilket gjorde mig mer eller mindre döv i två veckor)
2. Urinvägsinfektion. (botades med en vedervärdig antibiotikakur då tranbär och citron gick bet)
3. Borrelia. En av de åtta fästingarna bar på gullesjukan och det blev ytterligare 10 dagar med penicillin.
3. Och nu. Sedan en vecka. Luftvägsinfektion med komplikationen stämbandsinflammation. Virus. Ont i lederna, kan inte promenera, alltså får jag ont i ryggen. Jag kan inte sjunga, missade konsert i måndags på Kungsans stora. Jag kan inte tala, fast det är fullt av små människor omkring mig som behöver just tala. Huvudet värker och jag försöker skriva några sidor ändå, varje dag.

OCH ÄNDÅ: DET ÄR INTE ETT DUGG JÄVLA SYND OM MIG! DET SKA JAG HA VÄLDIGT KLART FÖR MIG!
Och upprepar som ett mantra för att övertyga mig själv. Afrikas Horn. Libyen. Syrien. Irene. Fukushima. Tornado. Jordbävning. Cancer. ALS. Ond bråd död.
Och faktiskt. Efter endast fem minuter hjälper det.
Det är faktiskt inte ett dugg synd om mig.

På riktigt.
/Loll

På posten fick jag

2011-08-25T14:36:00.000+02:00

Senaste numret av Språktidningen. En trevlig bekantskap för mig som gillar ord och dess bruk. Anledningen till att jag uppmärksammat den är att jag blev intervjuad för senaste numret, angående mitt arbete med Svinalängorna. När jag slår upp tidningen så slås jag av att det låter som om det är en intervju med en riktig manusförfattare. Ray bakar filmfigurer är rubriken och intervjun ger intryck att vara med "En som verkligen skriver". Bilden av mig är tagen vid bordet i stora rummet där jag sitter och jobbar. Man skymtar datorn, den fullsmockade bokhyllan, en pennburk, lite av en gammal lampskärm. Jag blir full i skratt. Jag ser ut som urtypen för skrivande person. Avporträtterad i min skrivarlya. Handen käckt under hakan.
Men det känns som jag bara låtsas. Vad jag än gör så känns det som om jag bara låtsas. Jag har tex skrivit en ny låt. Kaj sa att den där låten, borde du skicka till Uno Svenningsson. Det låter som den är skriven till honom. Men kan jag det? Jag "håller ju bara på". Jag blev nominerad till guldbagge, men självklart fick jag den inte för jag är ju bara på låtsas. Nu är jag nominerad till Nordiska rådets filmpris, men det kommer jag ju aldrig få för jag är ju bara på låtsas. Det vet ju varenda kotte att jag bara är på låtsas och inte duger.
När ska jag ta mig själv på allvar är dagens fråga.
Just i dag har jag kommit 110 sidor på min barn och ungdomsbok. OM jag lyckas skriva klart den och OM jag får den publicerad. DÅ har jag lovat mig själv att jag ska sluta dissa mig själv, liksom bete mig som om jag var Konstnärsnämnden och STIM mot mig. Och säga: Du får inget stipendium. Du duger inte. Då ska jag börja säga. Du duger. Du skriver bra låtar, ja t om Uno Svenningsson skulle säkert vilja sjunga en av dom. Och det finns säkert några förlag som grämer sig över att du inte skickade boken till just dom! DU ÄR EN SOM VERKLIGEN SKRIVER! Så ska jag säga. DÅ. Men tills dess ska jag låtsas att jag gör det. Allt vad jag kan./Loll Bilden är beskuren och tagen av Sofia Runarsdotter som för övrigt var en mycket trevlig fotograf. Hela artikeln kan man läsa om man köper ett lösnummer av Språktidningen.

Det blir ett litet inlägg till i alla fall...

2011-08-24T20:43:00.000+02:00

Bäst som jag sitter vid mitt skrivbord (eller matbord i vardagsrummet) strömmar balkanmusik in genom det öppna fönstret. Den kommer uppifrån parkteaterns scen i Vitabergen. Det är så nära att jag ser lite av scenen skymta mellan träden från köksfönstret. Jag kan inte låta bli. Stänger ner datorn och går upp. Där har ett balkanbrassband orientfest. Flera av "mina" artister från Tensta Kulturfestival som jag arrangerade för några år sedan gästade. Musiken dunkar och parken är full till bredden. Det är några tusen som trängs om platserna. Och plötsligt dansar ett led ungdomar ner och röjer loss framför scenen. Det tar bara nån minut så är det proppfullt av rövskakande glada handklappande människor som svänger sina bakdelar allt vad de kan. Vi som sitter eller står, gungar och klappar på stället. Det är invandrare och svenskar, sida vid sida som möts i sång och musik och dans och en liten pirrande känsla av hopp sprider sig inom mig. Kanske ändå... kanske någon gång är det ett sånt här samhälle vi kommer ha. Och hade man varit en turist, som av en slump hamnat i parken just den här kvällen, så hade bilden av svenskar fått alla fördomar på fall. Nej, hade turisten sagt när han eller hon kom hem till sitt eget land. Nej, svenskarna är glada och utåtriktade och vänskapliga och tycker om att dansa och vara nära varandra! Dom har nog musiken i blodet!/Loll
Ps bilden är i från förra veckan då Club Killers lirade med gäster och folk svängde röv lika glatt, men dock en mycket homogenare publik, det stärker dock turistens teori.

Yippie!

2011-08-24T10:46:00.001+02:00

Måste ju bara skriva att Svinalängorna är nominerad som Sveriges bidrag till Nordiska Rådets Filmpris 2011. Priset är en sjuhelvetsmassa pengar. 350.000 danska kronor som delas mellan manus, regi och produktion. SNÄLLA BLOGGKOMPISAR. HÅLL ALLA TUMMAR. Jag skulle kunna ge alla barnen roliga julklappar!!!/Loll

Inte så mycket här...

2011-08-23T12:43:00.000+02:00

men desto mera där. Orden är många, men dom räcker inte till för bloggen just nu. Återkommer när historien är berättad och vardagen kräver reflektering igen. Det kanske blir i slutet av september, när jag och Kaj har varit i Paris för att fira oss och honom. Eller förr. Eller senare.
På återseende./Loll

Lyckan att skriva

2011-08-21T20:36:00.000+02:00

När fullmånen senast var här så drömde jag om vad jag skulle skriva. Jag visste precis. Jag vaknade tidigt på morgonen och hela historien fanns inne i huvudet. Och sedan dess har jag skrivit. Tangenterna bara levererar. Det är som historien funnits där alltid, men äntligen hittat formen. Jag kan inte påstå att det finns någon högre njutning än den när orden faller ur och landar på skärmen. När fingrarna bara gör jobbet. Historien bara tar fingrarna i besittning och inte ens jag bestämmer hur meningarna formuleras och historien växer fram. När den berättar sig själv. Jag har skrivit i detta tillstånd några gånger förut, när jag skrivit manus. Men då har det ju varit på vägen till något annat. Det här är en historia som är en historia. Och jag bestämmer själv när den är slut. Det är sann lycka. Tack för det. ÄNTLIGEN! /Loll

Fullmånen är en spotlight

2011-08-15T18:53:00.000+02:00

I alla fall om den är omgiven av skog. Jag, Kaj, Mira och Olle åkte ut till landet för att äta kräftor och Mira skulle kolla om det var några prylar hon ville ha från det fullastade huset och jag skulle packa grejer och sälja på loppis om 14 dar. Först åkte vi på så klart på loppis och innan vi ens kom fram till torpet hade Mira och Olle fyllt bilarna med diverse fynd. Olle hittade massa grejer att inreda sin affär med och Mira hittade pinnstolar och Kaj smällde till på några sköna kräfthattar. Sedan blev det eftermiddagskräftor och kantarellpaj som smakade ljuvligt, svampletarpromenad och bad i Fjällsjön. Ett hus finns vid sjön, en bit bort efter viken. 5 glada ungdomar hade partaj. JUST IDAG ÄR JAG STARK..... VM GULD... brölade det över vattnet. Vi lyckades pricka in en stjärnklar fullmånelördag. Där inne i skogsgläntan så lyser den upp trädgården som en gigantisk spotlight.Vi eldade i en gammal grill och satt ute medan månen vandrade runt tomten. Plötsligt skickade elden iväg ett ordentlig bit glödande kol, rätt in i mitt dekoltage (ja, dvs en lite nerdragen dragkedja på Munkjackan och därunder en liten springa i blusen.) Som tur var så lyckades jag häva ut den innan jag brände mig. Men vi brast ut i skratt. Elden var säkert en och en halv meter i från oss och den satsade och satte kolet precis i mål. Kaj och jag har bestämt oss för att behålla huset ett år till. Det känns som ett skönt beslut. Det var för mycket stress förenat med att försöka tömma allt denna sommar. Nu kan jag slappna av lite. Men som sagt, inte en pryl av det jag tänkte sälja om två fick plats. Så det är bara att dra ner igen i helgen och packa på. Vi fick en mycket fin helg, Mira njöt av att vara tillbaka på landet. Hon fyndade också på morsans gratisloppis: 2 trasmattor, en stringhylla och en tröja som nog är jämnårig med henne. Det är säkert fem år sedan hon var där sist. Nostalgi, nostalgi. /Loll

Allvarligt talat på P1

2011-08-12T15:15:00.000+02:00

P1 går i köket, det är Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg som samtalar i dagens program. De besvarar också läsarfrågor. Dom pratar om manligt och kvinnligt. Dom pratar om kärlek. Avslutningsvis så säger Märta att förälskelsen och kärleken nu är så fantastisk. Den som är efter att alla ens barn är vuxna och det finns inget förut och inget framåt utan det är nu, helt förbehållslös och villkorslös kärlek i nuet. Nu när man är sjuttio. Ja, säger Birgittta. Sjuttio är en härlig ålder. Den sortens kärlek kunde man inte ha förr....

Först har dom pratat om barnkärlek, om tonårskärlek och om hur kärleken sett ut genom livet. Tänk att lyssna på dem så stärker min känsla av att tiden och åldern är inte. Det är upplevelsen, det är erfarenheterna och tillgången till känslorna som gör oss, det är förmågan att känna och närvara, att leva medan livet är. Att vara oavsett tidens tickande. Märta och Birgitta, tack för fint samtal och vackra ord rakt in i mitt kök och kantarellpajsbak. Jag älskar P1!/Loll

London's burning

2011-08-11T18:27:00.000+02:00

Sjöng The CLASH," London's burning with boredom now, London's burning dial 999...."

Sista versraden lyder" I run through the empty stone because I'm all alone"

Ja, London står i lågor, jordbävningar, skyfall och tropiska stormar i Asien, svält i Afrika, nån begår ett vansinnesdåd i väst, i arabvärlden skjuter man ihjäl folk på löpande band med Gud som täckmantel. Folken försöker resa sig. Diktatorerna faller för att bytas ut mot nya. Det är inget nytt under solen. Tyvärr med ett gigantiskt T vill jag tillägga. Det känns bara som det går i ett nu för tiden. Och så en smaskig finanskris lite då och då där nyheten om hur börserna faller överskuggar allt annat. Och bilderna på börsmäklare som sliter hårtestar, hålögda, och skriker köp och sälj om vartannat manglas ut över världen. Hela världen är ett FETT FÖRLJUGET LÅN! ETT SPEL! När fan ska nån våga säga att KEJSARNA ÄR FAKTISKT NAKNA OCH HAR ALDRIG HAFT NÅGRA KLÄDER!

Om vi påverkar jorden så att den håller på att ballar ur, ja då är vi skyldiga. Om vi bygger samhällen där människor känner ett sådant utanförskap att de inte kan skilja på fiende och vän, då är vi skyldiga. Om vi producerar tonvis med onödigt skit medan människor dör av svält, ja då är vi skyldiga. Om vi inte släpper in människor som flyr från sina länder på grund av ett elände som vi bidragit till, då är vi skyldiga. Vi är också skyldiga om vi släpper in dem och inte låter dem bli delaktiga i samhället, och förstå att det här landet, det är som deras eget så länge dom är här och om dom sedan flyttar tillbaka ska det här fortfarande kännas som deras andra hemland. Vi är skyldiga när vi säljer vapen, som används i krigen som skördar oskyldiga offer. Vi är skyldiga till egoism. Vi är skyldiga till kortsiktigt tänkande. Vi är skyldiga till att förbruka jordens resurser till fullständigt vansinniga ändamål.

Människan behöver: Vatten, mat, tak över huvudet, värme, kärlek, kunskap, ett socialt sammanhang där man kan lära av samvaro med andra människor och möjlighet att tjäna sitt uppehälle. Och den som är svag eller sjuk eller gammal och inte förmår det senare ska vi andra som är kapabla ta hand om. Det behövs inte mer än det. Hur svårt kan det vara? VAD ÄR DET VI TROR ATT LIVET GÅR UT PÅ NÄR VI BARA LEVER FÖR ATT KONSUMERA? Jag tjatar om detta, om och om igen, livet blir inte innehållsrikare eller längre bara för att vi slösar bort jordens resurser och inte tar ansvar för våra medmänniskors lidande. Livet blir innehållsrikare av att ge, att dela med sig, av kärlek och vänskap. Jag formligen KRÄKS på vår livsstil./Loll

Borrelia igen!

2011-08-10T13:22:00.000+02:00

Ja, ja, ja... vad gör man inte för kantarellerna. Till saken hör att jag har haft åtta fästingar och sex av dem fick jag vid samma tillfälle. En två timmar lång skogspromenad. Som visserligen gav ca 10 liter kantareller. Men jag är inte särskilt glad över att behöva äta penicillin igen. Nej det är jag inte. Men det är bara att svälja, tre piller om dan. Det regnar igen och därmed är det tillåtet att göra ingenting. Igår gjorde vi desto mer. Vi var hemma hos Anna igår, min fina bandkumpan. Kaj hjälpte henne såga till och skruva upp hyllor på de nymålade vita väggarna. Hon får så fint! Det är helt enkelt skitkul att hjälpa en vän att få det fint! Man borde göra sånt oftare. Vi är ju alla bra på något. Man kan bjussa varandra på det man är bra på. Det är bra karma. Man mår bra själv när man ger./Loll

Plötsligt kom jag ihåg vad jag drömde...

2011-08-09T16:49:00.000+02:00

Det måste vara det här satans finanskraschsnacket...

Jag drömde att jag fick bassning på min deklaration. I drömmen hade jag hade tjänat över en miljon i årsinkomst och missat att betala in skatt och fick nu ett besked att jag måste betala in 95.000 kr i månaden i restskatt. En miljon? Varför drömmer jag att jag tjänat så mycket? Varför drömmer jag att jag är skyldig en så ofantlig summa? Det måste vara något annat. Vad? Vad? Vad? Känslan var i alla fall förskräcklig eftersom en sån där månadsavbetalning är väl vad jag lever på brutto hela året... typ.... Men det märkliga var att jag inte fick panik utan tänkte i drömmen, ja.. det får väl lösa sig på något sätt Det måste ju lösa sig. Jag var mycket glad när jag vaknade att det inte var sant. Det var en sån där praktisk övertydlig dröm som man tror är sann. T o m pappret från Skattemyndigheten såg ut som det brukar.

Men vad ville nu denna dröm säga mig: kanske att jag klarar av det mesta. Come what may. Min gamla devis. Välkomna det som händer. Eller också betyder det att det är en sanndröm och Skattemyndigheten kommer dissa min deklaration, men jag kan redan nu glädja mig åt att ifall jag åker på restskatt så kommer det inte bli 95.000 i månaden./Loll

Gnällinlägg

2011-08-09T08:34:00.002+02:00

Jag gillar inte att solla mig till de offentliga gnällarna. Men nu slår jag till. GNÄLL! GNÄLL! GNÄLL! Bafö ja skrev hur jävla BRRAAAA jag mådde så fick jag genast ont i ryggen. Vad är det för jäkla sätt Gudde? Varför bestraffar du genast det goda???? Kan du förtydliga vad du vill? UT MED SPRÅKET ISTÄLLET! Trodde ju att du premierade goda tankar, välmående, fina affirmationer i en värld som torkar ut, svämmar över och står i lågor på samma gång. Där pickadollerna för ordet medan herrarna bekymrar sig om hur många stora A dom har och att siffror ändrar valör.

Kom igen nu Gudde! Skärpning. Stig ner och skipa lite ordning och plocka fram godhetsEsset ur rockärmen!/Loll

Jag har blivit en tjock tant-farmor

2011-08-08T09:44:00.000+02:00

Jag vet inte exakt när det hände. Men det har definitivt hänt mellan de två bilderna i förra inslaget. Jag håller på att acceptera att jag är en tjock tant-farmor. Eller också NOT!

Farmor JA! Tant JA! men tjock. NEJ NEJ NEJ. Det är ett tecken på att jag slutat bry mig om mig själv att tillåta mig välla ut åt alla håll och kanter. Jag bryr mig om mig själv. MEN JAG SAKNAR KARAKTÄR. Så nu var det sagt. Och det får räcka för idag. Resten av dagen ska gå åt till att fundera ut hur jag ska överlista min dåliga karaktär. /Loll

Och några självklarheter

2011-08-07T15:42:00.001+02:00

I går var det Prideparad i Stockholm. Då är det fest. Och som förälder kan man gå och bli hurrad för av folkmassorna längs paradvägen för något fullständigt självklart. Nämligen att acceptera sitt barns sexuella läggning. Det borde vara självklart för alla föräldrar att acceptera sina fina barn, precis som dom är. Ännu idag finns det föräldrar som inte gör det, ruskigt nog. Därför uppstår ett särskilt jubel när vi som anser att det är en självklarhet att acceptera våra barn tågar fram under parollen Stolta föräldrar till HBT barn ( nästa år kommer Q:et - jag lovar!) Det blir fler bokstäver för varje år.
Jag kommer fortsätta gå där tills det inte behövs längre.

Fann två bilder. En från i år en från 2007. Öh.... Hon hade en snyggare morsa förr:-) hehe/Loll

Nu mullrar åskan och regnet smattrar

2011-08-07T11:52:00.000+02:00

Kaj hämtade mig kl 8 i morse och så drog vi till Kärrtorps IP och sedan rätt in i skogen för ett par timmars nytta förenat med nöjet att vara i naturen. Långa fina samtal, tystnad, rask promenad, lätt, lätt sommarregn och något klarare luft än senaste tiden. Sommaren är på upphällning, man känner det, trots att augusti är en sommarmånad. Grönskan har mattats, lite gult skymtar bland det gröna och prunkarperioden är över. Sedan åt vi frukost i Kajs fina kök. Gulgröna Marimekkoblommor, havsturkosa kakelbänkar och riktigt gult kakel som inramning till de sedvanliga finska rågmackorna med ost, skinka eller salami, gurka och massa chilikrydda. Nybryggt kaffe på tratt och en skål färskskuren frukt med en klick yoghurt och nötter. Ett bra sätt att börja en augustisöndag. Men nu är det grått på himlen ovan Tenghdalen och åskregnet smattrar mot plåttaken, ett muller hörs i fjärran. En blixt klyver himlen. JAG ÄLSKAR ÅSKA! Det är så dramatiskt och samtidigt melankoliskt. Jag går med förväntansfulla fötter genom denna sista sommarmånad, full av tillförsikt inför hösten. Känner efter. Jag tror faktiskt att jag mår riktigt, riktigt bra./Loll

Sommarpics!

2011-08-06T18:36:00.000+02:00

Från lite här och där och överallt./Loll

Sångarglädje

2011-08-05T18:20:00.000+02:00

Foto: Ingemar Olsson

Vi kickade igång Brittakåren ute på Märys sommarställe på Smådalarö. En liten tradition. Musik och mat vid havet. Kvällspromenad. Älgar på golfbanan (jaaa-det är värsta ö-klass området) Och jag hade glömt glasögonen så älgarna var två suddiga skuggor trots att det var så nära. En drack i dammen. Skrål från värdshuset med gamla dängor som Sweet home Alabama. Övernattning och morgondopp och frukost i spenaten. Mycket roligt. Inspirerande. Lyckogörande. Vi såg solen gå ner över havet .Det räcker för mig. Att se solen gå ner över havet alltså. För att jag ska bli lyckliggjord.

Jag har fått fatt i närvaron och känslorna igen. Det glädjer mig oerhört. Det är fruktansvärt när den är borta. När inget berör, går på djupet. Nu var det tösen som kastades av tåget. Fick kontakt med den där ilskan som jag kände som barn när någon blev orättvist beskylld. När någon blev utsatt för mobbing. När någon vuxen var den som utförde handlingen mot ett barn. När jag själv blev släpat i flätan uppför tre trappor av magister Eklund för att jag lutade mig mot hissen och han fick för sig att jag tänkte tjuvåka. Jag var nio år. Och flätan jäkligt lång och jag var sjukt håröm. Den sortens ilska fyllde mig, den som känns när någon som är maktlös och försvarslös utsätts för just maktmissbruk. GRRRRRRRRRR!!!!! Sen kan jag inte låta bli att störa mig på att Juholt tyckte att det enda som behövdes var "ett stort mått av sunt förnuft" Ett stort? Det är väl för fanken ett minimalt mått som behövs. Rätta mig om jag har fel./Loll

Skog och annat

2011-08-01T16:58:00.001+02:00

Sitter på balkongen och rensar kantareller. Lyssnar på P1. Solen lyser på alla mina lustiga odlingar och jag har fällt ut parasollet för att få skugga. Kaffet i den blå koppen smakar som bara kaffe kan en högsommardag på balkongen med radio och svamp. Nere i parken plaskar barnen omkring i dammen, kråkorna travar omkring, måsarna gör då och då sina nedslag. Det tonar upp lite åskgrå moln och det känns att det är något på gång. Lite tryckande.

Kaj och jag var nere och kollade hur husbygget går i Stjärnhov och då passade vi på att skutta ut i skogen och leta lite svamp och dessutom ta ett dopp från min älskade badklippa där jag dök och simmade och rodde varenda sommar som barn. Det är så fantastiskt att komma dit ut. För skogen är likadan. Den är inte skövlad. Inte just däromkring i alla fall. Och sjön är likadan och klippan ligger där som en stor val på långsida. Mormor tog ofta ut mig i skogen för svampplockning. Hon lärde mig vilka sorter som var ätliga och vilka som var giftiga. Jag har glömt det mesta, men en hel del finns ändå kvar. Och platserna där vi brukade plocka kantarellerna, dem minns jag och tänka sig. Dom växer där än i dag. Mormor dog 1986, hon var 81. I nästan 20 år hade hon bott därute på landet. 1963 sålde dom huset och flyttade ut till landet på heltid. Hon hade många år på sig att utforska skogarna och hennes trädgård prunkade av blommor och äppelträden dignade och grönsakslanden var fulla av underbart goda färska primörer. När hon dog såldes gården och marken, blott ett par tomter blev kvar. En var till hennes tre barn. Min moster hade sedan länge byggt på sin och bodde där och bara ett par år efter byggde min morbror på sin tomt. Det gjorde inte mamma men hon gav tomten till mig och min lillebror i början av 90-talet. Och där har den stått. En skogsdunge med en bergsknalle på. Men man ser ner till sjön från bergknallen och till tomten hör ett servitut som ger en rätt till båt, brygga och fiske. Nu har min äldsta dotter köpt lillebrors halva och dragit igång husbygget. Hon gjorde det när jag sa att jag funderade på att sälja. klart du ska ha ett litet hus där mamma. Så sa hon. Och nu är huset snart klart. Ett litet murat hus med putsade väggar, gamla fönster och dörrar. Det blir ett vackert litet hus. Och jag slipper det tunga trädgårdsarbetet i Bredäng, torpet jag hyrt de senaste 15 åren. Och jag får simma och ro igen i min barndoms sjö. Barndomen kommer emot mig, ju äldre jag blivit ju mer börjar den ta plats. Och den goda delen av barndomen, den upplevde jag därute, på sjön och i skogarna och i mormors kök.

Lustigt, det här blev ett helt annat inlägg än vad jag tänkt från början.

Jag hade tänkt skriva att jag såg en rubrik när jag gick och handlade där det stod: Hur sjuk är prinsen? och så hade jag tänkt skriva att utan betänkligheter for det genom mitt huvud som en motfråga: I huvudet? eller bara i största allmänhet? Och så hade jag tänkt utveckla att jag inte har riktigt kontroll över vad som händer därinne. Och ibland ploppar det bara ut dessutom. Tackar för att det stannar inne rätt ofta./Loll

Det var fint i Loses

2011-07-30T17:45:00.000+02:00

Vackert och myggfritt. Trots att det ligger i en glänta i Hälsingeskogarna. Det var nog bara just då (det myggfria alltså) men det vackra lär vara där året runt. Kan riktigt se platsen framför mig en vinterdag då solen strålar och snön ligger gnistrande på granar och hustak.

Foto: Kjell Öberg

Det är roligt att åka på festivaler, man får se så vackra platser man aldrig annars skulle sett och möta människor man aldrig annars skulle mött.Och man möts i musiken, det man har gemensamt. Efter festivalen hade vi en så kallad eftersits. Det innebär att musikerna helt enkelt dricker bärs och jammar. Och när det ljusnar lullar man iväg till sitt tillfälliga natthärbärge och sover som en sten, full av all den där musiken och alla de där mötena. Annika Wallin och Maria Rosén och Annikas rara dotter Helga och hennes lika rara kusin Michaela fick jag lära känna ordentligt. Annika och Maria har jag träffat förut, men nu fick vi tid att ses lite mer. Och så festivalarbetarna och de andra medmusikanterna. En del känner jag ju sedan förut, men några nya bekantskaper blev det. Allra sist på scenen var Gunnar Järeld från Gotland. Inte mycket publik kvar, men han fick igång oss och vi klappade takten och taket på läktaren lyfte lite grann trots att vi inte var många. Och mitt i det där så sjöng han en sång som han skrev när han förlorade sin hustru i en bilolycka och deras dotter bara var två år. Och så grät vi. Allihop. Det gick rakt in. Han berättade att det var 17 år sedan, men fortfarande kunde han knappt sjunga sången, men att stunden inbjöd. Och för mig är nog just en sådan stund det största med musiken, att någon delar med sig av sitt liv, och gör det på ett sådant sätt att det väcker känslorna och framförallt tacksamheten över att vi finns och det vi har. Den kärlek vi har. Och att dom vi älskar finns omkring oss. Och att dom vi älskar och förlorat också finns där, någonstans./Loll

Loses Visfestival till minne av Olle Svensson

2011-07-27T13:21:00.000+02:00

Imorgon går Loses Visfestival av stapeln i Bollnäs Södra Finnskog, på Finnskogsteatern. Det är en visfestival med fokus på den litterära visan. Jag blev tillfrågad om jag ville spela och tackade självklart ja! Låtskrivandet och diktskrivandet är för mig tätt knutna till varandra.

Initiativtagaren till festivalen heter Kurt Öberg och han har tonsatt Olles dikter. Jag visste inte mycket om mer om Olle Svensson än att jag sett hans namn i poesihyllan på bibblan när jag jobbade där i unga år och slukade det mesta i poesiväg. Jag har bläddrat och läst någon dikt. Det gick ofta till så att jag plockade ut en bok när det var dötid och så läste jag lite på måfå. På så vis gjorde jag mig bekant med diktarna. Jag har alltid skrivit dikt själv. Så länge jag kan minnas. Här en dikt av Olle. En som jag kan relatera starkt till.

I sanden skriver du, skrivare

så länge du inte vet

att din inre arbetsgivare

heter inre nödvändighet

- Olle Svensson

Olle Svensson föddes utanför Söderhamn och växte upp i Bollnäs Södra Finnskog, och kämpade hårt och länge för att kunna förverkliga sin dröm om att bli diktare.

Befinner du dig i trakten, ta dig till Finnskogsteatern. Här en länk till programmet och övrig info.

Och varmt välkommen/Loll

Vad hände med det oskyldiga barnet

2011-07-26T10:28:00.000+02:00

Nån gång i begynnelsen var alla ett oskyldigt barn. Även dom som begått och begår de hemskaste brotten. Vart tog det goda inom dom vägen? Eller finns det kvar där inne i djupet under allt hat, väl begravt.

Det frågan ställde jag mig efter morden i Malexander. Då skrev jag en låt som heter The Hero. Det var 1999. Jag spelade in den rätt in i datorn och la den på en sida där jag sparade mina nyskrivna låtar.

Den är tyvärr högaktuell igen. Den blir det gång på gång. Efter det som hände i Oslo och på Utöya så kan jag inte låta bli att tänka på förövaren. Mina tankar hamnar där. Kan man vända dessa människor? Är dom för skadade på vägen? Kan vi fiska upp dom tidigare, kan vi förstå vilka som kommer gå den svarta vägen? De som kommer att vara hatdrivna och inte kärleksdrivna.. På något sätt måste det ju vara så att det goda finns inom oss alla för tanken att någon skulle kunna födas till ett sådant hat är ju katastrofal. Om det nu inte är en sjukdom. Ondskans sjukdom. Eller djävulen. Men då borde ju Gud varit där. Hos de andra. Var höll han hus i så fall?

Jag vet inte. Men här är sången. Den heter The Hero och det är en usel inspelning från 1999 men det får den som väljer att lyssna stå ut med.

Och här är texten

THE HERO

He wants to be a hero
He wants to be a man
He wants someone to respect him
He always does it wrong

He is a child trapped inside a monster
A mother’s sweetheart trapped inside a beast
They couldn’t show him love
Not teach him right from wrong

Where did you lose them?
Where did they go?
Are they still in there?
The good things in you

Do you ask for forgiveness?
Do you cry at night?
When you look in the mirror
Do you see the devil’s eyes?

What more do you need
How do you feel?
It is all over
Do you know it’s for real?

Where did you lose them?
Where did they go?
Are they still in there?
The good things in you

He wants to be a hero
He wants to be a man
He wants someone to respect him
He always does it wrong

He wants to be at hero
I know he never will
The hero died inside him
The day he chose to kill

I onsdags hade vi visfestival i Kungsan

2011-07-22T14:16:00.000+02:00

Och vi hade bestämt oss för att det skulle bli en riktigt fin-fin festival och ett dito väder. Det funkade. Jag å Pierre (Ström) kunde presentera än den ena och än den andra toppenfina visartisten och sommarkvällen var varm och fin, som en festivalkväll utomhus ska vara. Jag testade för första gången Mats Qwarfordts låt Foggy Straits på svenska i min översättning. Spännande med Matte i publiken. Det funkade!

Kaj dokumenterade med nya kameran. Efter så gick jag och Kaj och Anna och Mats och Adde för att svinga en bägare och valde slumpmässigt ett högst otrendigt hak med billig öl. Väl där blev vi uppmuntrade att ta fram instrumenten och det visade sig att lika slumpmässigt befann det sig ett gäng musikstuderande från Framnäs musikskola i Norrbotten på samma ställe. Det blev en sån där otroligt härlig spontan jam-kväll. Tills krögarna slängde ut oss i den varma sommarnatten.
JAAAA! Mera sånt behövs i livet. Otrendigt och slumpmässigt och extremt roligt.
/Loll

Hemma igen efter en kustvecka med sköna stopp

2011-07-18T12:19:00.001+02:00

Vi tog kusterna med bil. Först snett över och sedan runt hela vägen. Vi åkte stora delar av vägen jag vandrade hösten för snart tre år sedan. Nu i full sommarskrud. Vi mötte flera av mina gamla nattvärdar från vandringen. Fåglarna har svept över stränderna, blommorna prunkat i vägrenarna, Sverige är så oändligt vackert. Stränderna ringlar fram som vita vackra band längs kusterna och horisonterna mot havet bjuder en vy som är makalös. Solnedgångar och soluppgångar och en måne som ett stort rosa klot. Och vi är så oändligt befriade från så mycket som är vardag i andra delar av världen. Gigantiska monsunregn, jordbävningar, tsunamis, vulkanutbrott, tromber, orkaner, farliga djur och alla dessa galna krig. Och när man kommer ner till Skåne finns inte ens en mygga. Vi har det sketabra! Ändå tror jag att vi tillhör de notoriska klagarna. Är det inte vädret så är det nåt annat.
Landade i Ängelholm för spelning. Trädgårdsplanen regnade bort så det blev inomhus på bibblan i hörsalen istället. Det var en mycket fin publik och jag fick med mig den på hela berättelsen om Flickan av is. T om en jättefin recension dagen efter i Helsingborgs Dagblad. Kaj och jag träffade släkt och vänner och samlade i hop en hög fina minnen och intryck, men framförallt fick vi en vecka av fullständig närvaro. En sån där vecka som känns som en månad för att man tillåter sig att ta in och vara där man är.
Igår sov jag första natten i min egen säng, med balkongdörren på vid gavel. Vaknade till vid tre-tiden av min vän koltrasten. Han hade slagit sig ner på balkongräcket och sjöng en sådan vacker serenad. Jag är övertygad om att han hälsade mig välkommen hem med sin ljuva sång.
/Loll

Flygplatspyssla

2011-07-06T11:12:00.000+02:00

När jag satt och hängde på flygplatser i väntan på transfer kom denna lilla utvikning till mig... kanske utifrån en rädsla att falla ner från himlen.. vad vet jag/Loll

Jag överger dig

Som en ständig upprepning

Alltid på samma sätt

Jag definierar dig

Utifrån mitt urverk

Jag är livslång

Eller kanske dödslång

Men aldrig evig för dig

Jag mäter ut din lycka

Och din sorg

Du tjänar in mig

Men du får aldrig mer av mig

Jag utmäter dig

Du blir uttjänt trots att du tjänat in

Du försöker koda mig

För låtsad evighet

Men du har gett mig makten

Över dig

Jag tassar aldrig

Jag ursäktar mig aldrig

Jag är säker på min sak

Jag är uthållig, pålitlig och alltid närvarande

Jag lämnar inget åt slumpen

Jag väntar aldrig och jag bryr mig inte ett dugg

Om vädret

Jag tappar aldrig takten eller tråden

Jag får dig att falla ner på knä

Och böna och be om mer

Jag får dig att rista dina siffror i sten

Jag kommer alltid att följa dig

Vart du än går

För du har gett mig makten

Du kan aldrig välja bort mig

Eller bortse från mig

För du har gett mig makten

Du är fullständigt beroende av mig

Jag är ditt hopp och ditt kors

Ditt öppna fönster och din stängda dörr

För du har gett mig makten

Det är jag som är tiden

Och du har gett mig makten

Omladdning

2011-07-05T16:45:00.000+02:00

Denna tisdag har ägnats åt dammsugning, dammtorkning, skak av mattor och pisk av kuddar. Samt repetition inför nästa veckas konsert i Ängelholm. Jag har pappershögen kvar och den är på tillväxt. De där satans pappren. Tänk om jag kunde ändra mig och tycka att det var roligt och lätt, tex som matlagning. OM jag kunde känna samma lust inför papperssortering som matlagning, läsa siffror som recept. Man kan inte digga allt. De facto. Jag och papper och siffror går inte ihop. Men vissa saker är man tvungen att deala med ändå i livet. Vissa saker som man varken gillar eller går ihop med, som man kan ha enormt svårt för t o m.

På söndag spelar Brittakåren på Söders Visdag mellan 13 - 17 på Stadsmuseets gård, Södermalmstorg aka Slussen. Det är intrax, men den fattige kan stå och tjuvlyssna. Sedan bär det av med bil istället för tåg genom Svedala ner mot Ängelholm och nu har SJ varit snälla mot mig två gånger. Först bokade de om icke ombokningsbara biljetter när jag hade bokat fel och nu återbetalar dom icke avbokningsbara biljetter fast dom inte måste enligt villkoren. Det finns hopp. Människor som fattar beslut självständigt trots regelverken. Yippie! Mer sånt och skutan får fart./Loll

Och ännu mer Taiwan, nu med prickar på rätta stället

2011-07-02T19:58:00.000+02:00

Det är svårt att välja ut några bilder, eller välja ut några intryck. Men jag ska försöka.
Jag hade inga föreställningar, eller jo.. det hade jag nog. Några väldigt diffusa. Påverkade av mina enda tidigare Asienresor, som gått till Indien och Nepal. Fick för mig att det kanske skulle vara knökfullt av folk, skitigt, sopor, många fattiga vid sidan om dom rika osv, så där som det brukar.

Det var nu inte riktigt så. Självfallet finns det fattigdom, skit, elände, sunk och jag har ju bara sett en liten del men...Taipei är en mycket modern stad. Taipei är en mycket ren stad. Taipei är en typisk shoppingstad. Jag har ju aldrig vairt i Bangkok o Singapoor och Hongkong (bortsett från den senares flygplats). Men jag inbillar mig nu att Taipei är en stad som tillhör samma sort som dem. En stad med ambitioner om det högsta, det blankaste, det största, det bästa.

Det finns också en sprudlande kultur som inte har ett skit med det att göra. Men en ytterst mångårig förankring i historien. Och inte minst religion och tempel.

Jag var på museum och såg fantastiska bevis på det.

Men det är fascinerande att åka från Stockholm med en dryg million invånare, till Taipei som har ca 7 millioner invånare och inse att dom inte skitar ner sin stad som vi gör. Min guide Lu förklarade att man lär sig i skolan att inte kasta sopor omkring sig. Och slänger någon en fimp får den en ilsken blick. Inga fimpar och inga papper och andra sopor på gatorna. Inga hundskitar. Inga hundar heller såg jag och knapp några ungar eller barnvagnar heller. Det senare svårare att förklara. Men i Botaniska parken satt i alla fall de små i sin uniformer och ritade av lotusblommor.

Det var en fascinerande stad, på många sätt och vis och man slutar aldrig förvånas, både över likheterna och olikheterna./Loll
PS när jag gick hem sent om kvällen spatserade dock en stor kackerlacka lugnt och stillsamt på trottoaren. Utan att behöva trängas med någon. Det var den enda jag såg på en hel vecka.

Mera Taipei...

2011-06-29T05:15:00.001+02:00

Jag har varit i monsunasien forut... det var 1997 i juli. Min forsta resa till Indien. $0 grader och sa dessa monsunregn...Det finns nagra grundlaggande saker man behover i monsunasien... Nar man ar turist..
Vatten (man maste dricka oavbrutet)
En liten handduk (att torka svett eller regnvatten med)
Paraply (som skydd mot bade regn och sol!)
Snabbtorkande skor (fattar inte varfor inte alla gar omkring i foppatofflor har...)
Snabbtorkande klader (fran bade regn o svett)
Lite dasspapper & en karta

Det klara man sig pa. En bra grund for resa under monsuntid. Har ar dock monsunregnen forenade med vidunderliga askvader.. det minns jag inte fran Indien. I varje fall var de inte sa kraftiga. Har later det som om sjalvaste Tor haller pa att riva skyskraporna.

Appropa skyskrapor. Idag ska jag forsoka ta mig upp i Taipeis hogsta byggnad, kalla 101, antagligen efter antalet vaningar...

Men forst 2 timmars promenad i 33 graders stillastaende hetta. Luften ar sa tat, fylld med nan slags sot lukt, mycket speciellt...men det ar rent och fint pa gatorna, helt olikt indien trots att det ar trafiktatt och ett myller av manniskor... det ar en mycket modern stad.
/Loll

Hej fran Taipei!

2011-06-28T05:55:00.001+02:00

Nu har jag varit har nagra dagar och insupit den heta tata luften. Blixt o dunder, stekande sol och massa manniskor och skotrar...
Strax dax att visa Svinalangorna och det ska bli mycket intressant att se hur den blir mottagen. I morgon har jag ledigt och ska trava runt stan och insupa atmosfaren... och i overmorgon ar det sightseeing och lunch med ambassadoren och utrikesministern, sedan prisutdelning och partaj...
Det blir sakert en upplevelse...
Mot vita duken, Loll

Midsommarafton 2011

2011-06-24T11:30:00.001+02:00

Äh, det känns inge vidare att vakna upp denna midsommarafton och känna sig fet, ful och förkyld. Jag gillar allitterationer i alla fall. Gick genom öde Söder ner till Ringen och hängde på låset till Vårdcentralen kl 8 i morse.

Finns det något mera öde än stan på midsommar? Ingenting var öppet, och det kändes mycket ovisst om och när något skulle öppna. Inga stolar på utefiken. Inga flanörer på gatorna. Men hyggligt midsommarväder. Moln som flyktar snabbt över himlen och lämnar öppningar för solen med jämna mellanrum.

På vårdcentralen är jag först. Tänk va! Först på vårdcentralens akut. T o m doktorn kom efter mig. En liten mager kvinna med bister uppsyn. Min plan är att jag ska tigga till mig recept på coccilana och antibiotika. Coccilanan så jag säkert vet att jag kan prata framför publik utan att drabbas av en hostattack, och antibiotikan ifall den här förkylningen, som verkar ha hängt sig, övergår till att bli en bakterieinvasion. Som det kan bli ibland och inte minst när man åker flyg och ska utsättas för luftkonditionering, både under flyget och sedan på hotellet. Doktorn hette Eva och kunde inte uttala mitt namn. Jag sa som det va: Jag hade inte kommit alls om det inte varit så att jag ska flyga till Taiwan imorgon, och jag måste kunna tala för publik och idag känner jag mig sämre än igår, trots att jag varit sjuk en vecka.

Jag bad om medicinerna. Hon såg ännu bistrare ut. Antibiotika kan jag inte skriva ut för säkerhets skull. Det finns försäkringar om du behöver gå till sjukhus där. Men jag ska undersöka dig ordentligt.

Hon lyssnade, tittade i öronen, tog halsprov och sa att det lät som astma i lungorna och att jag hade vätska bakom trumhinnan. Nu frågade hon vad jag skulle göra i Taiwan. Jag sa som det va igen, att det var filmfestival och jag skulle dit för att representera. Bakom den bistra uppsynen dolde sig en empatisk doktor. Plötsligt ville hon skriva ut allt möjligt. Sedan skickade hon iväg mig för inhalation av astmamedicin och provtagning av sänka. Faktiskt, när jag inhalerat det där gick det lättare att andas. Sedan log doktor Eva, önskade trevlig resa och skickade hem mig med recept på pulmicort inhalator, Rinexin, bredspektrumantibiotika och coccilana etyfin. Och så sa hon att jag skulle utreda om jag har fått allergi. Eftersom jag hade en förkylningsastma.

Trallallalla. Apoteket var stängt. Jag gick hem igen, fet ful och förkyld och här sitter jag med färg i håret. När jag färgat klart och duschat ska jag försöka snygga till mig och bestämma mig för att jag är fin, fet och förkyld. De två senare går att också att åtgärda. Men inte i ett knyck. Det första är en inställningsfråga.

Sedan ska jag klä på mig något svalt, som passar när man förkylningssvettas vid minsta ansträngning, och gå till nödöppna apoteket vid Mariatorget och göra slut på nästa månads pengar. De övriga ligger redan i ett gult kuvert från Forex i Taiwan och Hongkong dollar. Det känns märkligt att resa till Taiwan när jag inte har råd att tanka sommarbilen....men vad fanken, jag behöver ju bara betala för mat. Kan väl inte vara så dyrt...Eller tvingas man gå med på dyra restauranger för att andra går....? Jag kopplar in tilliten. Det löser sig. Har alltid löst sig.

Så i morgon lyfter jag från Moder Sveas jord och ger mig av mot nya äventyr, men missar tyvärr min söta Magda som anländer just efter jag lättat. Första planet tar mig till Helsingfors. Jag har bara en kort stund på mig att byta terminal och hoppa på flyget som tar mig till Hongkong. Där blir det vänta av. Och i övermorgon Taiwanesisk tid kliver jag av flyget kl 11 i Taipei. Fortsättning följer.

GLAD MIDSOMMAR ALLA BLOGGLÄSARE!

/Loll

HImlens många ansikten....

2011-06-22T09:18:00.000+02:00

Jag ligger och stirrar ut på himlen. Den har en magisk kraft. Den är aldrig likadan. Den är oförutsägbar. Jag gillar oväder. Har alltid gjort. Igår kom ett förbi därute. Regnet hinkade ner från himlen och åskan mullrade så självaste Tor borde blivit skraj. Och efteråt kom regnbågarna. Två stycken. Och i morse när solen gick upp visade himlen upp ett alldeles underbart vackert ljusspel.
Jag tror sjukan håller på att vända för plötsligt kände jag att servetterna, som jag nu snyter mig med eftersom dasspappret är slut, stinker rökelse. Alltså att luktsinnet börja komma tillbaka måste tyda på en riktning mot bot och bättring. Alvedonen är slut och jag laddar för att förmå mig att gå till Konsum och köpa nya, och toapapper och mera svart vinbärssaft. De tre tingen jag behöver just idag. Alla barn har åkt på midsommarfirande och sommarjobb och Kaj är i Finland. Saknar allihop. Det är bra att längta! Under tiden spanar jag vidare på himlen.../Loll

Tisdagen den 21 juni 2011

2011-06-21T08:28:00.000+02:00

Skitförkylningen behåller greppet. Den är av ett omfattande slag. En sådan som kör på alla kanaler. Hosta snuva, huvudvärk, feber, ont i kroppen och lite sköna nysattacker. Jag har förbrukat tre toarullar och systembolagspåsen som tjänar som snorpapperssamlare är proppfull. Jag tror jag fick ett dagisvirus av mitt barnbarn när han sov över här. Han började nämligen hosta och snora i onsdags morse efter övernattningen. Och tre dagar senare började jag känna av denna myssjuka. Kommer ihåg det där. Med att farmorn ofta blev så jäkla sjuk av ungarnas förkylningar. Jag har blivit en sån. En farmor KLENIS. Annat var det när ungarna var små. Det var ytterst sällan man fick nåt själv. Den här veckan skulle jag ägnat åt att repa. Finns inte på kartan. Jag hasar mig enbart upp till muggen och till köket för att fylla på dricka och klämma en alvedon, lite echineadroppar och en slatt hostmedicin. Jag orkar inte ens läsa om Taiwan. Just nu känns det inte som jag kommer att bli frisk. Men det ska jag. Förresten ska dom ringa mig från en Taiwanesisk radiostation klockan elva. Tänk om virus spred sig genom etern. Jäklar vad många jag skulle smittat. Host host. /Loll

Förkyld....

2011-06-19T19:06:00.000+02:00

Har åkt på en tvärförkylning och däckat i sängen. Ute har det stormat hela dan och regnet vräker ner från sommarhimlen som är grå. Ser allt genom den öppna balkongdörren. Det svalkar skönt på pannan med fuktiga vindpustar och klar regnfrisk luft. Jag gör med plaskvått alibi ingenting. Ligger nerbäddad och kollar på kanalernas PLAY program. Deckare och annat lättsmält. Lika lättsmält är nog inte dagens kostval som består av chips och vinbärssaft och aprikoser. Tror inte min mage är lika nöjd som jag. Magda är på Gotland och Kaj sitter på båten tillbaka till Finland för två veckors ytterligare semester med barn, barnbarn och mamma. Själv ska jag nog hålla mig i mitt prinsessrum till snuvan avtagit och det är dags att kliva på flyget till Taiwan. Ser dessvärre ut som jag har gjort det igen blir ensam över midsommar. Också. Jul, snorig i sängen, Valborg själv på landet och midsommar snorig i sängen och själv.... Jag är en riktig hitmakare. Nåja. Det går ingen nöd på mig. Ska ligga här och läsa om Taiwan och skriva packlista. Sämre kan man ha re.../Loll

Kaj & Kjell

2011-06-19T14:07:00.002+02:00

Igår spelade jag på Visfestival i Uppsala. Kaj körde dit mig och Anna och när vi kom in på café Smultron gick en av trubadurerna fram till Kaj och sa att han var så lik Kjell Höglund.
Jag har ju sett Kjell Höglund men aldrig tänkt tanken. Googla på bild kan man ju så det gjorde jag. Hoppsan.

Skulle ju lätt kunna varit bröder...

Kjell och....

Kaj

och Kjell är ju dessutom heders-Britta.../Loll

Nej nej nej...

2011-06-17T13:17:00.001+02:00

Konstnärsnämnden dissade mig. Fick inget stipendium i år heller. Jag har sökt många gånger. Många av dom som fått har fått flera gånger förut.
Har sökt både från Stim ( Svenska tonsättares internationella musikbyrå) och Konstnärsnämnden och aldrig fått.
Det är en fet dissning. DISS DISS DISS. Skickade in min platta och hoppades, hoppades att dom skulle tycka att den, i kombination med min låga inkomst, skulle berättiga till ett arbetsstipendium på 50.000.
Det hade gjort skillnad för mig. Enorm skillnad.
Nu blir det till att vända på kopparslantarna ännu en sommar. Suck. Det är bara sååååå jävla tråkigt.

Men jag får väl ta Taubes devis : och anpassa den till mig, han levde för kärlek, solsken och sång. Jag får väl försöka leva av kärlek och solsken och sång. Pussa på Kaj, låta solen skina mig på näsan och fälla upp caset på gatan och dra av en låt. Och varför inte en liten skylt där det står: Pengarna du ger går till ett alternativt stipendium till henne som sjunger./Loll

PS vill du bidra till min överlevnad som artist istället för Konstnärsnämnden kan du maila din adress till lollbrittpop@hotmail.com så skickar jag dig en skiva för det fantastiska sommarpriset 100 kr inklusive pack o porto! DS

Sixten

2011-06-14T23:03:00.000+02:00

Hämtar på dagis, först vagnen i uteförrådet, och lastar min kasse i den. Sedan kör jag vagnen in på dagisgården. Den vimlar av barn i olikfärgade överdragsvästar. Ser mig om och en personal ropar och undrar vem jag söker. Sixten svarar jag. Sixten? Ja.. han går på blå. Just det säger jag. Hon pekar. Då ser jag honom, ungefär samtidigt som han ser mig. Han släpper direkt vad han har för händer och skriker: FARMOR! Sedan springer han emot mig och jag måste huka mig för att kunna ta emot kramen från detta 4-åriga underverk som är mitt barnbarn.

Är du beredd? Undrar jag. Han nickar med glittrande ögon. Jag ska hämta ryggsäcken, jag har alla med, men inte stora pippi. Han springer in och kommer ut med sin ljusblå bamserygga.
Ska vi åka buss eller promenera efter vattnet undrar jag sen, du får bestämma.
Jag vill promenera. Men jag ska åka vagn.
Han klättrar i och sätter sig till rätta och så rattar jag ut vagnen från dagis och så kör vi hela vägen efter stranden bort till mig och pratar om ALLT. Och då menar jag allt visuellt. Tågen, båtarna, med röda och vita segel, hunden, broarna, byggen, bilar, cyklar, fåglar, träd, blommorna som luktar, tutti gås igenom.

Hemma svidar Sixten om till badbrallor och så går vi ner till stora plaskdammen. Han vill inte bada men fylla vattenpistoldelfinen och sedan går vi bort till lekgrejorna med faster Magda och hon assisterar honom när han klättrar i stora spindelnätet. 10 plättar senare, badkarsbad och massa lek, högläsning och vaggvisor somnar Sixten med alla sina kompisar i farmors stora höga stjärnrymdsängsskepp. Den som i sagan förvandlas till ett sängrymskepp som tar mig, Sixten och racerbilen, motorcykeln, Pippi, Lilla Gubben, isbjörnen, hunden, tigern, lilla ankan och vattenpistoldelfinen ut i rymden och till en stjärna där vi landar och träffar stjärnkungen och får gå in i hans chokladslott och leta efter en skatt.....
ZZZZZZ nu sover han och jag börjar också gäspa. Gnatt./Loll

Att köra bil

2011-06-13T19:13:00.000+02:00

En del gillar att köra bil. Jag hör inte till dem. Varje gång jag sätter mig i en bil och kör och kommer fram hel utan incidenter så tänker jag att: Det var bara tur att jag klarade livhanken den här gången också!
Efter ungefär 4 mil på motorvägen blir jag hypnotiserad och vill somna. Vägen som rusar emot mig med sina vita sträck får min hjärna att vilja koppla ner. Jag sätter igång med radion, cd-spelaren och ansiktsgymnastik. Skrynklar ihop fejat och vecklar ut det igen. Gång på gång. För att håla mig vaken och bryta streckhypnosen.

Varje gång jag kör om så tänker jag att nu kommer jag tappa kontrollen. Mina händer på ratten kommer bara rycka till så jag far åt helvete.

Jag tycker att det är roligt att köra bil om jag kör klockan fem på morgonen och har hela E4-an för mig själv. Men då vet jag, att det kommer en grävlingsjävel som jag måste köra på. Eller en älg. Eller en räv. Eller rådjur.

Jag tror också att bilen ska gå sönder. Att jag ska få motorstopp eller punka. Eller bensintorsk.

Varför kör jag bil? Varför varför varför? För att jag inte vill gå med på allt jag räknat upp ovan.

Jag tvångstog körkort för att jag bodde i Norrbotten och hade drygt fyra mil till sjuksköterskeskolan. Och tre små barn. Och jobbade både tidiga mornar och sena kvällar. Och jag var alltid så trött, och jag somnade flera gånger vid ratten och det var mera ett under att jag klarade mig än tur. Jag var riktigt illa ute några gånger. Efter det började jag lida av sömnsjuka vid bilkörning och slutade till sist att köra. Sket i det helt under 10 år. Men sedan kände jag att det var så fånigt, att jag faktiskt behövde kunna köra ibland och jobbade bort min bilskräck.
Nu vågar jag verkligen köra, men jag har ständig katastrofberedskap.
Usch, usch, usch./Loll
PS Bilen på bilden är min nyköpta sommarbil som heter OVE och är en snäll och trygg Volvo som slukar bensin som en häst hö.

Det blir mer och mer Feng Shui för varje dag...

2011-06-12T20:32:00.000+02:00

Och då snackar jag inte om att jag kastat ut hela innehållet utan jag snackar om själva platsen.

Enligt de frälsta ska bostaden byggas vid foten av ett berg, med utsikt och rinnande vatten framför.
Visst, huset ligger vid foten av Vitabergen och med parkutsikt framför, vattnet, ja.. det ligger ju bara ett par kvarter bort på andra sidan parken. Men si, då fyllde man på den väldiga plaskdammen nedanför huset härom dagen och minsann uppfylldes det sista rejäla Feng Shui kravet på byggnation. Porlande vatten...

Ur små rör sprutar färskvatten in i plaskdammen från ett flertal ställen och det porlar konstant. Och det är nog visst och sant att tryggare kan ingen vara och det goda karmat känns som en utvecklad fallskärm, detta trots att det lät som om nån sköt tre skott i parken i går natt vid 2-tiden. Eller tre snabba smällare. Eller tre explosioner. Eller nåt. Men jag lyssnade bara vidare på porlandet, fågelvrålen, galenkvittrarna och såg ut i den blekblå natthimlen och tänkte att, tja, någon måste varit närmare smälleriet än jag och tog säkert tag i det om det behövdes. Fengsan Shuisan från en som flög upp som en raket ur sängen vid minsta knak i porten för bara ett halvt år sedan. Den tiden är förbi. Men jag kommer aldrig kasta ut innehållet. På den punkten är jag bestämd. Detta är jag. Med ordning i kaos. Med en ringmur av Feng Shui/Loll

Inlägg 2 denna fredag

2011-06-10T16:25:00.000+02:00

Jag bloggar på mitt sjätte år. Det är märkligt. Jag tänker på uthållighet. På ihärdighet. På att hålla fast. På att definiera sig själv, om och om igen Att leta i sig själv, formulera, fundera, reagera och att göra det i ett öppet rum. Tänker på hur det kändes när jag började skriva bloggen. Hur jag hade ett stort filter som jag egentligen inte hade koll på vad det bestod av. Mest osäkerhet över vad det betydde att blogga kanske. Numer skriver jag fritt, hur som helst, rakt ut från hjärtat. Jag tänker inte längre på mottagaren av texten, utan på mitt eget flöde. Precis som när jag skriver musik. Jag skriver aldrig för en tänkt målgrupp som ev skulle gilla det ena eller andra bättre. Jag skriver mina sånger för att dom finns där och vill ut. Den utvecklingen av bloggskrivandet är bra. Tycker jag. För nu är det här verkligen mitt rum. Ibland kommer folk in och reagerar på olika sätt. Och kanske, till skillnad från när det hör en låt som de inte gillar, så blir det lite debatt. Allt för sällan kan jag tycka. Men å andra sidan är jag nog en rätt oförarglig människa. Vad vill jag nu med detta inlägg. Som vanligt. Bara reflektera över något som far genom mitt huvud. Bloggen har blivit en del av det som pågår. Det trodde jag inte om den när jag började. Men den bjuder upp mig och mina tankar, min person, helt kravlöst. Hur många bjuder upp en på dom premisserna?

Foto Micke Berg

1/Loll

En sjal

2011-06-10T13:24:00.001+02:00

bara ifrån mitt ursprung är jag tydligen...
Magda hade ett arbete i bild, att låta sig inspireras av en fotograf hon fått tilldelad och plåta något själv.
Fotografen heter Steve Mc Curry (lustigt kanske eftersom han plåtar mycket indier) Eller kan det vara taget ;-)
När Magda sedan visade mig bilderna insåg jag att det faktiskt bara är en sjal mellan mig och Indien, i alla fall utseendemässigt. Blir mer och mer lik min fader för varje år som går.

Foto Magda Ray

Jag har ju redan prövat att röra mig inkognito i Calcutta, dvs gjort som Fantomen, tagit på mig vanliga kläder och gått omkring på gatorna. Det funkade utmärkt tills jag öppnade munnen. Det var första gången jag var i Indien, 1997, och det var en överväldigande känsla att komma till ett fullständigt främmande land och bara genom att klä sig annorlunda kunna smälta in och flyta med i folkhavet utan att någon brydde sig ett smack./Loll

2011-06-09T09:39:00.001+02:00

En gång var allt kaos.
Jag började skapa ordning.
Sakta, sakta började en slags ordning infinna sig.

Öppnar mormors gamla linneskåp,
det som följt mig genom livet.
Där ligger lakan och handdukar,
vikta och i nästan prydliga rader.

En gång låg allt huller om buller, knöligt, ohittbart..

Jag njuter av att veta
var jag har mina strumpor,
att känningarna hänger på galgar på klädstången.
Av att häftapparaten och hålslagaren
har sin plats i den röda kontorslådan mitt i
kontorslådekaoset.
Men kaos i en röd kontorslåda mätande 20 x 30 cm är greppbart.

Det är annat än ett kaos, som ringlar ut, mil omkring, vägar runt,
inne och ute, i gigantiska högar, överväldigande.

En gång var allt kaos.

Nu kan både kakel och dörrlist blänka till.
Dammsugarpåsen byts med jämna mellanrum.
Disken växer aldrig sig större än baljan.
Inga outredda kartonger klänger sig fast i källaren.
Jag har äntligen erövrat kaos.

/Loll

Man ser så mycket när man traskar omkring

2011-06-08T11:29:00.004+02:00

Och registrerar och funderar. Idag kom en massa skolungdomar i 12-13 års åldern joggande i Tanto. Eller några sprang, andra joggade, en del promenerade rätt lojt. Men jag la märke till en sak. Att nästan alla killar hade riktiga joggingskor, medan de flesta tjejerna hade enkla tygskor eller converse. Dvs skor som inte är ett dugg lämpliga att jogga eller sporta i. Min fundering lyder: Är det för att det är snyggare med tygskorna eller är det för att de helt enkelt inte har riktiga gympadojor? Killar brukar ju också gå i converse för att det är coolt. Har dom en annan inställning till gympan? Köper föräldrarna bara riktiga joggingskor till sina söner? Detta upptog mina tankar en stund. Utan att jag fick några svar förstås. Men frågorna ställdes. Rannsakade mig. Själv. Nej, jag har nog köpt ordentliga gympadojor till mina ungar oavsett kön. Om dom sedan har skitit i att använda dom, det vet jag ju förstås inte.
Registrering 2. Nyponrosorna blommar och doftar otroligt gott. Vita och rosa vinkar dom med sina skira små enkla rosor och släpper pustar av sommar.
Ytterligare en registrering som dock gjordes först av alla och hemma i morse. Man blir väckt av att en geting far runt i sovrummet, oavsett om man befinner sig i Stockholms innerstad eller på landsbygden i Västra Nyland i Finland. Same shit, and not different at all.
Och slutligen. Sommarregn är underskattade. Det är otroligt härligt när det är 25 grader varmt och sakta börjar falla tunga ljumna droppar från himlen.
/Loll

Tillbaka från Suomi

2011-06-06T17:08:00.005+02:00

Vi drog iväg över viken, för att fira Stefan Paavola som fyllde 50 och ställde till med konsert på Grand i Borgå med sina musiker vänner. Det var utsålt och en riktigt härlig konsert med all sköns blandning av musik. Brittorna grattade med 3 låtar och sedan fortsatte kalaset på en bar med öppen scen så där bjöd vi på ännu mer musik och Anna drog några jazzstandards med två underbara musiker.
Kul var det. Men vi har också varit i Sjundeå, byggt på huset. Golvläggning och målning och kakling. Den nya lilla stugan börjar så sakteligen bli klar. Sovrummet återstår ännu men vi fick fruktansvärt mycket gjort. Än mer då? Vi har ätit och ätit. Kajs dotter Jenny med pojkvännen Carlos kom de sista dagarna, och han är kock Carlos. Så vi turades om att lyxa med måltiderna och ja... en ynklig promenad hann jag med. Men den var så klart underbar i ett prunkande försommarlandskap i skarpa gröna nyanser, blommor, sol, fågeltjipp och vacker utsikt åt alla håll.
Vacker utsikt. Vyer. Himlar och hav. Vad vore man utan. Trångsynt och sur. Kanske. Introvert och inåtvänd?
Det är baske mig sant att öppna vyer inte bara breder ut sig framför en utan också inuti. Perspektiven vidgas överallt.
Vi har helt enkelt haft en ljuvlig vecka. Tack för det.
/Loll

Fotografen

2011-05-28T15:07:00.004+02:00

Brukar ropa på mig nerifrån gatan när han går förbi och ser att balkongdörren är öppen. Då brukar jag kliva ut så snackar vi en stund. Häromdagen hade han hjälpmedel.
"Tränar du för skidsäsongen" frågade jag.
"Nej, för veteranloppet, giro de italia nästa år."
Han dök liksom upp som en fortsättning på mitt förförra blogginlägg om åldrande.
Om man tror att man kan, så kan man. Men det är klart, ett cykelgiro behöver lite träning.

Men när han slank iväg över gräsmattan så såg jag att han hade så sjukt långa stavar.
"Dom är för långa, du får ju hoppa fram som en kanin! "skrek jag efter honom.
"Nejdå, dom är perfekta!" skrek han tillbaka och svingade sig iväg ett par meter med ett väldigt skutt.
Men nu har jag läst på hans blogg att han blev trött efter en kvart. Tacka fan för det, med sådär långa stavar!
/Loll

Utanför polishuset

2011-05-26T12:01:00.006+02:00

Sitter jag och väntar i solen på en bänk. På att det ska bli min tur att hämta ut passet. Som jag sitter där så kommer ett uppåt pundarpar med snabba pundarsteg. Han barfota med strumpor och skor i ena handen. Hon med en cigg i mungipan. De passerar nästan polishusets port, men stannar sedan och hon ger honom en cigarett och sedan eld. Han ger henne sina skor och strumpor och med den nytända ciggen pyrande öppnar han porten till polishuset och går in. Men en otroligt nöjd min vill jag tillägga. Efter 30 sekunder kommer han ut igen. Lika rökande och lika nöjd. Tar tillbaka skor och strumpor från flickvännen och så går de vidare.

Jag tänker inte så mycket när jag följer detta förlopp med blicken, snarare registrerar. En liten mikrodemonstration, en liten pundarsten slängd, rakt in i polishuset, utan nån som helst reaktion, från nåt håll. Bara en litet minimalt brott mot ett förbud i det allra heligaste.
En liten våghalsighet och hasselnötsstor biceps som spändes.
Ett finger som pekades, men inte större än om det satt på ett spädbarn.

Men jag kunde till slut inte låta bli att le. Och se, där fick dom reaktionen. Ett introvert litet leende när dom redan passerat och försvunnit gatan ner på raska bara pundarfötter.

Tänk om brottsligheten höll sig på dessa nivåer. Vilket fint land vi skulle ha.
/Loll

Dylan, ballerinor och gamla idrottare...

2011-05-25T09:22:00.006+02:00

Han fyllde ju 70 igår, har väl inte undgått någon. Gubbe med gitarr. Det är väl så, allt puttas liksom framåt. Det är väl så att man ändå kan titulera sig gubbe när man fyller 70. Vår förlängda ungdom måste väl ändå ha ett slut? Eller har den inte det? Kan det vara så att vi rätt och slätt bara är människor, från vi föds till vi dör. Och att den här åldersfascismen och åldersskräcken egentligen bara handlar om pur och ganska djup rädsla för att det ska ta slut?
Dylan är ingen gubbe. Han är människa och musiker med en otroligt lång karriär bakom sig. Drygt 50 år har han varit igång. Han har skrivit några av dom låtar som aldrig kommer att dö, som har en betydligt längre livslängd än honom själv, och som aldrig kommer att kännas stofila.
Like a rolling stone, som handlar om det djupt mänskliga, det som uppstår nån gång i nästan var och en av oss. Times are changing, behöver inte ens förklaras.
När jag köpte min första gitarr, på en turistshop i Leningrad 1969, var det första jag lärde mig: Blowing in the wind. Jag lovar att jag säkert använde fel och för få ackord, men det var den jag spelade och sjöng med min 12-åriga flickröst. "The answer my friend, is blowing in the wind, the answer is blowing in the wind". Redan som 12-åring kunde jag ta till mig och förstå. Det där med kanonkulorna, hur många till innan de skulle förbjudas.... Vietnamkriget rasade, människor var arga, uttryckte åsikter, gick samman och ut på gatorna. Blowing in the wind kändes som en viktig låt i flickhjärtat. Jag hoppas att jag också skriver låtar och spelar gitarr när jag är 70. Det är väl inte så jävla långt dit förresten. Inte med den här takten.

I går hörde jag ett inslag på P1 om "Balettanterna". Så titulerade dom sig själva. Dom var mellan 52 och 80 plus och dansade klassisk balett på balettakademin. Deras fröken var en f.d ballerina från Kungliga Operan på 72 bast. Små överklassdamer kunde man lista ut fort när de intervjuades. Utan överflödigt underhudsfett och med raka ryggar och sträckt nacke. Först tänkte jag, men sen tänkte jag, och till slut tänkte jag, ja va fan. Kul att dom gör det dom mår bra av och tycker är roligt.

Lite senare hörde jag en snubbe intervjuas som brukar delta i idrottsprestationen Iron man.. det är cykel, simning och slutligen ett maratonlopp. Yaaak! Och snubben hade tid på maratonloppet som låg i klass med de 20 bästa ( som "bara" sprungit maraton). Han jobbade också som tränare och berättade att det var både 60, 70 och 80-åringar som kutade maraton.
Och jag fick alltså tre gånger samma dag nån slags vink om att, det är bara vi själva som kan definiera oss, som det vi är. Tror vi att vi inte kan, så kan vi inte. Tror vi att vi kan, så kan vi.
Och det har inte med årsringarna att göra.
/Loll

Syrener på bordet

2011-05-23T14:08:00.003+02:00

Dom hänger ner över datorn och luktar sommar. Tack för det. Plockade med mig från landet i helgen, där ligger dom betydligt efter stadssyrenerna och är utmärkta att ställa i en vas och låta slå ut helt.

Kaj o jag förlorade oss i loppisen på landet, eller på bägge loppisarna. Jag har fyndat en del som jag ska ockra på i augusti på stadsloppisen. Har flera kartonger med grejer klara som ska säljas. Och på landet kommer jag att plocka hem flyttkartonger fulla med prylar. På mitt loppis bord kommer det att finnas en massa gobitar. Både billiga och lite dyrare kvalitetsgrejer. Och en hel del kuriosa så klart.

Jag borde ägna mig åt att köpa och sälja. Det skulle vara ett sätt att få hålla på med ett av mina största nöjen utan att bli dränkt själv. Men man skulle behöva en bod och kränga ifrån nånstans. Annars blir man som sagt var dränkt. Om tanken är att kränga vidare på nån loppis per år.

Kaj hittade en helt underbar snickarlåda av trä med en hel del gamla verktyg i. En mycket själfull låda. Själv fyndade jag lite fina ramar (som jag ska ha själv) och lite förkläden och tyg och tallrikar som ska loppas iväg. Och ett fat till mig själv. Ett uppläggningsfat från Gustafsbergs Asiatic för 20 kr. Kunde bara inte låta bli... Fy mig!/Loll

Lycka och elände

2011-05-18T11:58:00.001+02:00

Lycka och elände i en skön disharmoni
Rad 2

Du kanske kände när det vände men det gjorde inte vi

Ett litet samtal

2011-05-18T11:51:00.002+02:00

Jag pratade med Maria alias Britt-Märy. Vintern var tung konstaterade vi.
"Men nu har häggen blommat ut och nu tar syrenen vid och snart är det jul" sa hon.
"Och så börjar allting om" sa jag.
"Lycka och elände..." sa hon.
"..i en skön disharmoni" sa jag.

Maria skrattade.
"Det skriver vi en låt om" sa jag sen.
"Ja det gör vi" sa hon.

Lycka och elände i en skön disharmoni

Tjollahopp/Loll

Grönt hav

2011-05-17T10:48:00.003+02:00

Molnen flyktar över Tengdahlen som i en snabbspolad film. Kastanjens grenar gungar fram och åter tyngd av sina nya löv. Pilar, ekar och björkar rör sig i gröna vågor i ett hav av trädkronor. Som ett slags äntligen kan vi svaja ordentligt, visa upp vår prakt, vår spirande grönska. Fåglarna glider bara på vindarna mellan träden, sjunger ut sina sånger, sliter med sina bon för kommande ungar. Barnen är vårrusiga nere i parken, benen springer fort, klättrar, upptäcker, små fria kroppar utan vinterns tjocka overaller och tunga stövlar. Utan mössa över ögonen. Mina pelargoner har piggnat till efter att de flyttat in i ny jord och nya krukor. Nu möts jag av de skira rosa och vita och kraftfullt röda blommorna varje gång jag går den sista trappan upp till min dörr. Och varje gång jag öppnar ytterdörren så är det pelargonernas glada blad och blommor jag ser i trapphusfönstret. En sommar är i antågande, en barfotatid, en kvällspromenad genom stan när månen lyser upp sin gata över fjärden, eller ljummet regn en tidig morgon när staden ännu sover. Och dom där få älskade ljumma kvällarna, dom som vi avundas medelhavsborna.
Jag ska försöka ta tillvara på den här sommaren, på dom små stunderna, på dom varma och kalla dagarna, på färgerna och dofterna och fåglarnas vilda liv.
/Loll

I afton blå hallen

2011-05-16T15:42:00.004+02:00

Ikväll är det dags igen för SKAPs (Svenska kompositörer av populärmusik) vårfest. Det brukar gå rätt festligt till med 3-rätters, uppklätt och uppträdanden.
Många år höll vårfesten till på Grands Veranda och de senaste två åren har det varit på Nordiska museet. I år är det alltså Blå Hallen som gäller.
Jag har varit där några gånger. När brorsan blev polis och när morsan fick guldklocka. När Grand hade en tillställning och så har jag min alldeles egna privata lilla erfarenhet av Blå Hallen.
Det var mitten av sjuttiotalet. Jag gissar 1975. Jag var 17-18 år gammal och hade nyligen bildat en duo med min skolkompis Larissa. Med två såna namn så var det ganska lätt att besluta att vi skulle kalla vår duo som vi hette: Lolita & Larissa
Vår repertoar bestod av mina tonsatta dikter mestadels och vi kompade vår stämsång med varsin nylongitarr och vackra små plock och slingor. Sångerna handlade om rädsla för vad som skulle hända med jorden, barnen och framtiden. Jag minns bara spridda rader ur texterna
"Barnet sover i korgen, vinden blåser ljumt och torkar med hjälp av solen tvätten som hänger mellan träden. Men plötsligt drar ett moln fram, stort mörkt och skrämmande..."
Så kunde det låta eller "Skratta kamrat det tynger mer än knutna nävar utan liv"

Vi började få lite spelningar, bland annat på Mariahissen där det hölls olika kvinnofester. På en sån var det antagligen vi blev anlitade för att spela på en stor kvinno manifestation på Blå Hallen. Det kan t o m ha varit internationella kvinnodagen, minns inte helt enkelt.
Varken jag eller Larissa hade varit på Blå Hallen och hade inte en susning om att det var så stort. Det var långa täta fullmockade rader av kvinnor( mest) som satt framför trappan som agerade scen. Larissa och jag och våra gitarrer satte oss långt bak. Det hölls tal, jag vill minnas att Turid sjöng och vi blev nervösare och nervösare. Till slut så ropade kvinnan därframme vid mikrofonen: Nu ska vi få höra en alldeles ny duo med två unga tjejer, välkomna upp på scenen Lolita & Larissa.
Larissa och jag tittade på varandra. Vi hade lika mycket panik båda två. Sedan sjönk vi ner så mycket vi kunde på stolarna och låtsades som det regnade. Vi vågade inte gå upp och så fort nästa paus kom så smet vi därifrån.
Men som Lundell säger: En inställd spelning är också en spelning.
Ibland undrar man vad som hänt om man handlat på ett annat sätt. Det får man aldrig veta. Sliding doors finns bara på film.
Nu återkommer jag i alla fall till Blå Hallen i egenskap av SKAPare. Svensk kompositör av populärmusik. Jag tar det som en tyst revanch.
/Loll

Blandad vår i bilder

2011-05-15T17:58:00.002+02:00

Och ett matinlägg

2011-05-12T19:29:00.000+02:00

för det var jäkligt längesedan!
Jag fixade första riktiga vårmiddan till mig o Magda ikväll. På konceptet, ät upp det som finns i din kyl innan det dör! Kompletterade med en burk kapris o lite dill på Konsum.
Det blev en potatissallad med skivad nykokt varm potatis, finskuren vårlök, kapris, skivade rädisor, salladsärtor, lite rödlök o hackad dill och en god senapsdressing, salt o peppar. Till detta skivad gravad lax och citronklyftor samt en sås på turkyoughurt med lite hackad rödlök och röd stenbitsrom, salt o peppar och massa hackad dill. Efterätt: En kartong jordgubbar!
Sedär, jag räddade massa grönsaker, en lax på upphällningen och vi fick en sjukt god middag!
/Loll

Tre dar med mig själv

2011-05-12T19:02:00.000+02:00

Hoppade i Ove o drog till landet i måndags morse. Jag fick tre riktiga försommardagar. Kan konstatera att grönska ligger efter betydligt nere på torpet, för där var inte ens syrenens blad utslagna. Påskliljorna böljade fortfarande fint och gräset behövde bara snaggas lite här och där. Mest klippte jag kvickrot. Jag hade tänkt dra ut vilstolen och ligga och läsa och bara slöa. Men jag har en sträng fröken som alltid säger till mig att göra nytta. När jag körde upp på tomten så såg jag att grevarna hade langat upp lite impregnerat virke till ny trappa som jag bett om. Hepp! fyra timmar senare var den på plats. Inte har jag nånsin byggt nån trappa och inte vet jag hur bra den blev. Men den blev klart bättre en den ruttna som satt där. När man är på landet lyssnar man på P1. Och kan konstaterat att public service kanalen nr ett är 50 % repris om man lyssnar en hel dag. Allt börjar om igen efter ett tag. Tråkigt! Minns inte att det var så förr.
Hursom. Jag har slitit som en hästakarl. Både känslomässigt och fysiskt och jag tackar återigen min sjukgymnast för hennes coaching som fått mig iform utan knivar. Det var längesedan jag kände mig så stark. Många år sedan faktiskt. Men jag har också lärt mig att bara njuta av stunden det är så, utan att börja rita in en massa drömmar om framtiden. Det jag inte kan låta bli att tänka är att om jag visste att jag skulle vara så här då skulle jag klara torpet alldeles själv. Och kanske är det därför jag bygger trappor och köper bil. För att se hur pass jag kan klara mig på egen hand. Den känslomässiga utmaningen var att börja gå igenom gamla leksaker, prylar och porslin. 15 år blir mycket prylar. Och mycket minne. Hittade en liten anteckningsbok som både barnen, deras pappa, Danielle som delade med oss i flera år, och jag skrivit i. För 10 år sedan. Det är kojagning och en uttråkad Magda som väntar på att sovande pappa ska vakna, svampplockning och vildsvinsspaning, det är arla morgonpromenad och kylslagna höstnätter och en fullmånde som lyser upp en gata över tomten.

Bäst jag klippte gräset skuggade något solen, och jag tittade upp. En stor trana passerade över mitt huvud. Fick upp kameran och lyckades fånga den på bild precis innan den försvann ur synhåll. Annars är djurlivet sig likt. Getingarna är på gång, vildsvinen har bökat upp gräsmattan, svalorna flyger omkring. Men våra hussvalor som kommit varje år är inte där. Inte sedan huset fick nytt tak.
Hemma i stan parkerade jag bilen i Höjden och fick mig en ljummen försommarvandring tillbaka till Söder, med rosa himmel, doftande hägg och nästan utslagen syren. Livet är vackert även om det svajar, och gungar och flotten driver lite som den vill./Loll